Advent har alltid varit en väntetid, och att räkna dagarna har förefallit helt naturligt. På 1870-talet började Ersta diakoni i Stockholm att tända ljus i en så kallad adventsgran, smyckad med 28 ljus. På varje adventssöndag tände man sju ljus för att markera att ytterligare en vecka förflutit i väntan på att juldagen skulle närma sig. Som med så många andra av våra jultraditioner var det en tradition som hämtats från Tyskland (och den finns faktiskt ännu kvar på Ersta.)

Traditionen spred sig till andra församlingar i Sverige. Utifrån adventsgranen skapades senare två versioner av adventsljusstaken – en ljusstake med sju ljus för varje dag i veckan under advent och en ljusstake med fyra ljus för varje söndag i advent.

Idag är det framförallt ljusstakarna som vi ställer i fönstren som har sju ljus, och de vi tänder på bordet som har fyra ljus. Det har spekuleras om det har sin praktiska förklaring i att man väljer el i fönstret för att slippa oroa sig för att gardinerna ska fatta eld, och väljer stearin då det sällan finns elektriska kontakter under borden.

Den första elljusstaken blev känd för allmänheten som ”Julottestaken” genom en artikel i Vecko-Journalen 1939. Det anspelade på den gamla svenska traditionen att tände man ljus i fönstren på juldagens morgon, som en hälsning till julottebesökarna. Uppfinnaren Oscar Andersson var fabriksarbetare på Philips i Göteborg, där man tillverkat elektriska julgransbelysningar sedan 1930. Under lång tid tog företagets försäljningschef åt sig äran för uppfinningen men Andersson fick slutligen upprättelse innan sin död.

Adventsstaken och adventsstjärnan har tyskt ursprung. De blev vanliga i Sverige på 1930-talet. På bilden syns den första massproducerade stjärnan, Tindra Kristall, och en av de allra första elektriska ljusstakarna. Antalet ljus och uddar på stjärnan är lika många som veckans dagar. Foto: Sören Hallgren, Nordiska museet.

Adventsstjärnan

På 1880-talet började en kristen skola i staden Herrnhut, idag vid gränsen till Polen och Tjeckien, att tillverka papperstjärnor inför jul. Den symboliserade Betlehemsstjärnan som vägledde de tre vise männen till stallet där det nyfödda Jesusbarnet låg i krubban. Modellen var klotformig och hade taggar åt alla håll. Inuti lampan lyste en liten fotogen- eller oljelampa, och med tiden en glödlampa. Modellen finns kvar än idag och kallas just för en herrnhutstjärna.

De första adventsstjärnorna kom till Sverige redan på 1910-talet genom personliga kontakter mellan svenska familjer och tyskar i Herrnhut. Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1923, och några år senare kom försäljningen igång.

Julen 1940 sågs en herrnhutstjärna stjärna hänga i skyltfönstret till en butik i Stockholm. Den kostade 15 kronor, vilket på den tiden var en stor summa pengar för många människor. När Erling Persson (senare grundare till H&M) fick höra om detta fick han och kompanjonen Björn Wennberg idén att försöka massproducera stjärnan för att sänka kostaden inför julen 1941. Stjärnan såldes för 2,40 och blev omedelbart en försäljningsframgång. Det var mest norska, danska och polska flyktingar som arbetade med att klistra ihop stjärnorna, först efter herrnhutisk modell. Senare utvecklades stjärnan från klotformig till platt, vilket gjorde att den kunde hängas i ett fönster.

Pappen i stjärnan var försedd med små stjärnformade hål, vilket gjorde att stjärnan gnistrade extra mycket och den fick så småningom namnet "Tindra kristall". Den gulröda, sjuuddiga stjärnan blev mycket populär och de första åren såldes hundratusentals stjärnor. Det låga priset och behovet av ljus och julstämning under de mörka krigsåren bidrog till julstjärnans popularitet bland människor som inte hade så stora ekonomiska resurser. Det bidrog också till att den ibland nedsättande kallades för "proletärstjärna"


Bilden på adventsstjärnan är tagen av Gorm Kallestad / NTB via TT.