Efter en invasion av en militärt övermäktig styrka tappade den afghanska styret greppet om makten. En ny regering installerades i dess ställe och eftersom den stöttades av den invaderande styrkan såväl ekonomiskt, politiskt och militärt betraktades den av många som en marionettregering. Men efter flera år av tilltagande instabilitet började det vackla ordentligt och så småningom föll marionettregeringen vilket gjorde att den invaderande styrkan blev tvungen att dra sig ur Afghanistan med svansen mellan menen, trots att man in teorin varit helt överlägsen.
Det här känner du kanske igen. Men det som beskrivs är inte den amerikanska invasionen av Afghanistan som inleddes 2001. Det är inte heller den sovjetiska med start 1979. Nej, det här hände för över 150 år sedan i vad britterna kom att kalla ”Katastrofen i Afghanistan”.
Britterna gick in i landet två gånger till. Även Sovjetunionen prövade lyckan i Afghanistan flera gånger (tre) innan de gav upp. Och detta är bara några av de otaliga gånger landet hamnat i utländska krafters skottglugg över årtusendena. Mäktiga krafter som ändå inte mäktat med att behålla kontrollen över Afghanistan under en längre tid. Men om vi fokuserar på tiden från upptakten till Sovjets invasion 1979 till idag så ska vi se om vi inte kan lyckas utröna ett mönster eller två för att förstå hur Afghanistan fått smeknamnet ”imperiernas kyrkogård”.
Kommunisterna kommer till makten
I april 1978 tog afghanska kommunister makten i landet genom en kupp. Den nya kommunistregeringen ledd av Nur Mohammad Taraki åtnjöt Sovjetunionens stöd – men saknade dock folkets stöd. Det afghanska samhället var starkt traditionellt och djupt religiöst vilket rimmade illa med kommunistregeringens idéer om ateism, landreformer och samhällsförändringar. Extra illa rimmade det när regeringen försökte åstadkomma denna ateism, de tänkta landreformerna och samhällsförändringarna genom att bland annat fängsla, tortera och mörda många av Afghanistans religiösa ledare.
Missnöjet grodde och till slut tröttnade diverse klaner och grupperingar runtom i landet och inledde ett väpnat motstånd. Klanerna och grupperingarna var ett brokigt kollektiv av rebeller med en gemensam agenda och som därför kom att utgöra en muslimsk motståndsrörelse.
Samtidigt pågick en intensiv strid mellan rivaliserande fraktioner inom regeringen vilket fick Leonid Brezjnev, generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommittés politbyrå och i praktiken landets ledare, att ge sin kollega Nur Mohammad Taraki rådet att eliminera partikollegan och rivalen Hafizullah Amin, som en försiktighetsåtgärd. Istället blev det tvärtom. Amin tog makten från Taraki som mystiskt dog i processen.
Den pågående revolten mot kommuniststyret intensifierades efter hand. Amin inledde samtal med USA för att förbättra relationerna länderna emellan, vilket gjorde att Sovjetunionens ledare upplevde att kontrollen över Afghanistan höll på att glida dem ur händerna. Detta var bakgrunden till att Sovjetunionen invaderade Afghanistan den 24:e december 1979. Tusentals sovjetiska stridsvagnar rullade in över gränsen samtidigt som nästan 30 000 soldater skickades in i landet via en omfattande luftbro.
