På vintern ser man ofta fåglar stå på isen eller simma i iskallt vatten. Men hur undviker de att förfrysa ben och fötter egentligen?
Att gräsänder, svanar och andra fåglar inte förfryser ben och fötter på vintern beror på att de har inbyggda värmeväxlare. Det innebär att värmen i blodet återvinns in i kroppen för att fågeln inte ska förlora så mycket energi på vintern. Änder har alltså kalla fötter, och det är meningen – då kan de stå på is och snö utan att frysa eftersom temperaturskillnaden är låg. Fottemperaturen kan understiga 5 °C, medan temperaturen i bålen är den normala cirka 40-42 °C.
Värmeväxlarna finns i de översta delen av benet och där löper artärer med varmt syrerikt blod parallellt med vener med kallt syrefattigt blod. Artärerna löper från bålen ut till benet, venerna från benet in till bålen. En del värme överförs från det varma artärblodet till det kalla venblodet. Denna värme transporteras inte ut i benet, utan blir kvar i bålen.
Det kan förstås vara svårt för muskler att fungera i kyla. Men det finns nästan inga muskler i de obefjädrade nedre delarna av fågelbenet och det är förstås därför vi oftast inte äter den delen. Nästan alla de muskler som påverkar benet finns i bålen eller i benets övre fjäderklädda del, där temperaturen är högre. Benet och fötterna kontrolleras via senor som löper längs benet. Den obefjädrade delen av benet består alltså mest av hud, ben, brosk och bindväv vilket tål kyla relativt bra.
Det är inte motorerna som bullrar utan kylningen av dem.
Elektriska bussar låter ingenting eftersom motorerna är helt tysta - så varför dånar de elektriska loken när de rullar in på perrongen? Det är faktiskt inte motorerna som bullrar utan fläktljud från kylningen av motorn och andra elektriska komponenter i loket, enligt Jonas Olsson, presskommunikatör på SJ.
Olika tåg låter olika mycket. Separata lok som RC6 och första generationens X2000 låter relativt mycket, men i den nya ombyggda X2000 använder man den senaste tekniken och de är mycket tystare.
Tåg är i allmänhet mycket energisnåla jämfört med andra transportslag. Friktionen mot järnvägsrälsen är så liten att det mesta av energiförbrukningen handlar om att övervinna luftmotståndet.
Tåg har dessutom mycket lägre luftmotstånd jämfört med motsvarande kapacitet i bussar eller bilar. En buss är ungefär lika lång som en järnvägsvagn. Men när järnvägsvagnarna är ihopkopplade slipper man det extra luftmotstånd som varje front och akter skapar. Med 250 – 350 passagerare i ett fjärrtåg blir det därmed många flera som delar på luftmotståndet jämfört med buss eller bil. Ju längre tåget är, ju mera energieffektivt är det dessutom. Det forskas dessutom på hur luftmotståndet skulle kunna minskas ännu mer, exempelvis genom virvelfläktar.
Eldrivna tåg har också mycket hög verkningsgrad. Av elen från kontaktledningen blir 80 % nyttig energi för att köra tåget (dvs verkningsgraden i drivsystemet är ca 80%), förklarar Olsson. För en bensin- eller dieselmotor är verkningsgraden betydligt sämre. I bästa fall kan man där utnyttja ca 35 – 40 % av energin i bränslet.
Ett sinne för riktning och ett för position hjälper dem nå sitt mål.
Kompassinnet hjälper dem att flyga i rätt riktning och det sitter troligtvis i ögats näthinna och utgörs av ett protein kallat kryptokromer. Positionssinnet hjälper dem förstå var de befinner sig och finns troligen i näbben. Här är vad vi vet.
