En lite längre förklaring kommer här: De flesta brott ligger under allmänt åtal. Det betyder att det är staten som för talan om brottet, alltså att det är staten som åtalar en person misstänkt för ett brott. Det finns vissa brott som enskilda personer kan föra talan om, det kallas då väcka enskilt åtal. I de senare fallen är det brottsoffret som för talan om brott men det är en mycket ovanlig situation.

Hela den svenska domstolsprocessen bygger på det som kallas för kontradiktoriskt förfarande, med det menar man att det är två parter som står mot varandra. I ett tvistemål är det ganska givet att parterna som är oense står mot varandra. Detta gäller även i brottmål, och även när målet faller under allmänt åtal. I den senare situationen är den tilltalades motpart staten representerad av åklagaren.

Då skulle man kunna tänka sig att det var så att alla som anklagas för ett brott också kommer att åtalas. Så är dock inte fallet. För att åtal ska väckas av en åklagare krävs att åklagaren anser att det går att säga att ett brott har begåtts, och vem som har gjort det. Å ena sidan måste åklagaren känna sig övertygad om att det kommer att gå att få en fällande dom för att åtal ska väckas. Å andra sidan måste åklagaren väcka talan om åklagaren tror på en fällande dom. En åklagare som gör den rättsliga bedömningen att det går att få en fällande dom måste alltså åtala, det är inte tillåtet att ändå lägga ned förundersökningen.