Den här artikeln är en del av vårt initiativ att upplåta utrymme till folkbildande och faktabaserade konton för att de ska nå en ännu större publik. Artikeln är baserad på inlägg som först postades på instagramkontot @svarthistoria som drivs av Amat Levin.


Den transatlantiska slavhandeln som portugiserna inlett var i slutet på 1500-talet fortfarande relativt småskalig. År 1600 hade ”bara” några hundra tusen förslavade afrikaner skeppats till Amerika (i historisk jämförelse med de miljontals som skulle skeppas under de kommande århundradena). Men för de andra europeiska stormakterna var det uppenbart att det fanns stora pengar att tjäna i Västafrika, och de ville inte låta portugiserna vara ensamma om vinsterna.

En mängd europeiska nationer tävlade därför om att etablera sig längs Afrikas västra kust. Men det rörde det sig ännu inte om några större landområden (till skillnad från under den kommande kolonialtiden) utan handlade snarare om små handelsposter och fort som upprättades på mark som hyrts eller köpts av regionernas lokala ledare.

Trots att slaveriet existerade hade rasismen ännu inte utvecklats till den ideologi det kom att bli på 1700- och 1800-talet. Som ett resultat köpte européerna initialt marken på någorlunda jämna villkor – med tanke på att många av de afrikanska kungarna styrde över rätt mäktiga riken och att européerna var så få krävdes det att de afrikanska kungarna skulle ge sin tillåtelse för att de skulle kunna etablera sig.

Dessa små europeiska enklaver styrdes av kompanier, privata handelsföretag med nära band till makten i Europas olika stater. Härifrån sköttes den lukrativa handeln med diverse lyxprodukter och, med åren, människor. Kanske går de att likna vid ambassader på sättet de samverkade med de afrikanska nationerna. Innanför fortens och handelsstationernas murar var det kompanierna som styrde, utanför var det de lokala afrikanska kungarna.

År 1638 etablerades Sveriges första koloni, kallad Nya Sverige, på båda sidor om Delaware-viken och längs Delawarefloden i nordöstra delen av nuvarande USA. Kolonin sträckte sig ca 300 km från norr till söder och grundades bara arton år efter det att engelska kolonisatörer seglat till Nordamerika med Mayflower. (Efter sjutton år i svensk ägo erövrades den av Nederländerna.)

Den andra svenska kolonin etablerades på den afrikanska kontinenten. Några år efter den amerikanska kolonin (1645) kom Louis De Geer, en vallonsk köpman och industrimagnat som flyttat till Sverige, på idén om att etablera en afrikansk koloni.

Louis de Geer

Han hade siktet inställt på den så kallade Guldkusten – en kustremsa extremt rik på guld i nuvarande Ghana. Han sökte därför audiens hos drottning Kristina, med förhoppning om att upprätta kolonin under svensk flagg.

Karta över Guldkusten och resten av Västafrika, från 1725

Slaveri i ett historiskt perspektiv

Innan jag skriver mer om Sveriges roll under det transatlantiska slaveriet är det viktigt att förtydliga några saker. I kretsar som vill förminska Europas skuld i slaveriet är det populärt att peka på två aspekter:

  1. att afrikanska ledare tillät européerna att etablera sig längs kusten
  2. att afrikanska riken själva praktiserade slaveri och frivilligt sålde sina medborgare till slavdrivarna.

Men detta är en förenkling. När portugiserna anlände till Västafrika i slutet på 1400-talet hade slaveri som fenomen förekommit världen över i tusentals år, från antikens Europa till Qin-dynastin i Kina. I Öst- och Nordafrika hade den arabiska slavhandeln pågått sedan 800-talet, först småskaligt, med tiden allt mer omfattande. Här i Sverige fanns på vikinga- och medeltiden så kallade trälar, personer utan rättigheter som kunde köpas och säljas. Även i många västafrikanska riken hörde slaveri till vardagen och det bedrevs på en myriad sätt, vissa mer brutala än andra.

Slaveriet som européerna lanserade i Afrika skiljde sig rejält åt från denna praxis. Under Europas regi saknade slavarna helt rättigheter och sågs som boskap eller till och med föremål, egendom för ägarna att göra vad de ville med. Och ens status som slav var ärftlig vilket gjorde att barn föddes in i slaveri.

Notera att jag inte hävdar att det afrikanska slaveriet var skonsamt. Att äga en annan människa är oavsett omfattning ett brott mot mänskliga rättigheter, och det finns många vittnesmål om de hemskheter som begåtts.

Vanligast var att medlemmar ur den förlorande sidan i ett krig togs som slavar. I andra fall var slaveri en sorts straff du kunde dömas till om du exempelvis var kriminell eller inte betalade tillbaka dina skulder. Ibland kunde en persons tid i slaveri vara tidsbestämt, andra gånger gick det att köpa sig fri. I vissa fall hade slavarna någon form av begränsade rättigheter.

Men det inhemska afrikanska slaveriet skedde inte på samma gigantiska skala och vilade inte på en rasistisk och kapitalistisk grund som det slaveri européerna introducerade. Bilderna nedan utgörs av en samling amerikanska annonser för slavauktioner, hållna på 1700- och 1800-talet, där det är tydligt att slavarna såldes på samma sätt som boskap.

Svenskarna och Cabo Corso

I mitten av 1640-talet lobbade Louis De Geer för att under svensk flagg få använda sitt företag för att gå in i Guldkusten (nuvarande Ghana) och upprätta en koloni. Men det hovet ledarskapet var osäkra på om de kan lita på honom och beskedet dog ut på tiden.

År 1646 hade De Geer tröttnat på att vänta och skickade själv iväg ett handelsfartyg till det som idag är Nigeria. Där köptes elfenben och 260 afrikanska slavar. Fartygets nästa stopp blev i nuvarande Barbados där 150 överlevande slavarna såldes i utbyte mot socker och tobak, exotiska varor i 1600-talets Sverige.

Fartygets återkomst till Göteborg år 1647 bevisade att handeln var ekonomiskt gångbar. Ombord på fartyget fanns dessutom fyra afrikanska slavar, som skänktes till rikskanslern Axel Oxenstierna. Plötsligt såg den svenska kronan potentialen i slavhandeln.

År 1649, efter två ytterligare färder med andra skepp, fick De Geer slutligen tillåtelse av Drottning Kristina att forma ett svenskt handelskompani. I december samma år formas Svenska Afrikakompaniet. Louis De Geer står själv för majoriteten av finansieringen, även om många tongivande svenskar skänker legitimitet åt projektet genom att stödja det med sina namn.

Drottning Kristina blev Sveriges drottning år 1634 (under förmyndare) och styrde landet från 1644 - 1655.

En av De Geers viktigaste kompanjoner är Henrik Carloff, en tysk lycksökare som tidigare jobbat för holländska handelskompanier i Brasilien och Västafrika. Hans lokalkännedom och goda kontakter gör att Svenska Afrikanska Kompaniet kommer överens med kungen av Efutu, ett område i nuvarande Ghana, om att få köpa loss mark.

I maj år 1650 är kontraktet påskrivet. Svenska Afrikakompaniet påbörjar bygget av en fästning som ska få namnet Fort Karlsborg, döpt efter den svenske tronarvingen och Drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav. Uppdraget är tydligt. Svenskt järn och koppar ska bytas mot afrikanska slavar. Afrikanska slavar mot socker, tobak och de andra lyxprodukter som den svenska eliten törstar efter.

Kort efter att Sverige år 1650 etablerat kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana byggdes fästningen Fort Karlsborg med hjälp av 169 afrikanska slavar. Nu kunde Sverige ge sig in i slavhandeln på riktigt.

Problemet var bara att de europeiska stormakterna bevakade sina intressen på Atlanten och kunde stänga ute Sverige som fortfarande saknade en koloni i Karibien. Det gjorde att man inte hade någon marknad för de slavar som skeppades från Cabo Corso, och de kunde inte heller utbytas mot det socker och tobak man så gärna ville importera till Sverige.

Bilden är en ritning över Fort Karlsborg år 1682.

Lösningen hittades på en ö utanför Gabons kust, idag känd som São Tomé och Principe. På 1650-talet styrdes ön av portugiserna och präglades av sockerplantage i behov av nya slavar. Sverige hade hittat sin handlingspartner och under de kommande åren skeppades Karlsborgs slavar till ön i utbyte mot bland annat socker. År 1657 slöts dessutom ett kontrakt som innebar att Afrikakompaniet skulle skeppa mellan fem- och sexhundra slavar till den holländska västindiska kolonin Curaçao.

Portugisernas behov av slavar på São Tomé och Principe var dock begränsat, vilket hämmade Sveriges intäkter. Samtidigt var konkurrensen i området blodig – svenska handelsfartyg kapades ofta och Holland, Danmark och England stred alla om att öka sitt inflytande i regionen. Cabo Corso kom att många gånger erövras och återerövras.

1663 tvingades Sverige slutligen bort från Västafrika. Cabo Corso togs över av Nederländerna som i sin tur förlorade kolonin till Storbritannien. Området blev en del av brittiska Guldkusten och styrdes av England ända fram till 1957 då Ghana föddes som en självständig nation. Totalt antas Sverige ha skeppat omkring 1000 slavar från Cabo Corso. Och Fort Karlsborg står kvar än idag, som en relik från den tiden.

Foto: Amat Levin för Vad Vi vet

Idag är borgen mer känd som Carolusborg eller Cape Coast Castle och hittas i det lilla fiskesamhället Cape Coast, ungefär tre timmar från Ghanas huvudstad Accra.  Engelsmännen tog över fortet år 1664, byggde vidare på det och började i ännu högre utsträckning använda det för slavhandel.

Jag besökte slottet vintern 2014. Utsidan är prydlig. Slottet går i vitt, palmerna svajar utanför murarna och nedanför den breda borggården med sina uppradade kanoner krossas de mörkblå vågorna mot klipporna. Den prydliga utsidan står i kontrast mot de mörka katakomberna under paradvåningen där slavarna förvarades i väntan på utskeppning. Där krossades något annat: värdighet och hopp.


För faktabaserade och folkbildande inlägg om svart historia, rekommenderar vi instagramkontot @svarthistoria av Amat Levin där texterna som denna artikel är baserad på publicerades första gången.


Fördjupning

För den som vill fördjupa sig i historien kan vi rekommendera mer läsning:

  • ”När Sverige upptäckte Afrika” av Lasse Berg (1997),
  • ”Handelskompanier och kompanihandel – Svenska Afrikakompaniet 1649 – 1663 – En studie i feodal handel” av György Nováky (1990)
  • ”Den svenska slavhandelns fader” av Norrköpings-Tidningar (2014).
  • "Slavery and the Slave Trade in the Context of West African History" av J.D. Fage (1969),
  • "Slaveri: Forntiden till renässansen" av Dick Harrison (2006)
  • "African Slavery and Other Forms of Social Oppression on the Upper Guinea Coast in the Context of the Atlantic Slave-Trade" av Walter Rodney (1966)
  • "The Business of Slaving: Pawnship in Western Africa, c. 1600–1810" av Paul E. Lovejoy and David Richardson (2001)
  • ”Transformations of Slavery: A History of Slavery in Africa” av Paul E. Lovejoy (2012).