I april 1861 övergick en djup oenighet mellan om slaveriets skulle avskaffas eller inte, till ett inbördeskrig. På ena sidan nordstaterna, eller unionsstaterna eftersom de fortfarande ville upprätthålla unionen som de då 34 amerikanska delstaterna hade enats om. På andra sidan sju sydstater som hävdade sin rätt att vidmakthålla systemet med slaveri.

Det fanns ekonomiska skäl bakom denna ideologi: sydstaternas ekonomier dominerades av råvaruproduktion på plantagejordbruk (sockerrör, tobak och bomull) som nästan helt saknade maskiner och därför var helt beroende av slavar. Nordstaterna var däremot betydligt mer industrialiserade och ekonomin dominerades av fabriker där sydstaternas råvaror förädlades i en högt mekaniserad process som krävde mindre arbetskraft.

Eftersom nordstaterna inte var beroende av slavarbete på samma sätt som sydstaterna (och dessutom betraktade sig som mer progressiva) hade de möjlighet att reflektera över mänskliga rättigheter, på ett sätt som föreföll helt främmande för sydstaterna. Där nordstatarna såg en svart människa, såg sydstatarna en egendom på kunde sättas i arbete och säljas på samma sätt som en arbetshäst.

Presidentvalet 1860 handlade också om black lives matter

I presidentvalet 1860 drev det republikanska partiet, med Abraham Lincoln i spetsen, drev frågan om att avskaffa slaveri i alla amerikanska stater och territorier (föregångarna till dagens delstater). Värt att notera är att det republikanska partiet vid den här tiden var det progressiva partiet och det demokratiska det konservativa partiet - tvärtemot vad det är idag. Det republikanska partiet var det dominerande i norr medan man i södern röstade på demokraterna.

Abraham Lincoln under valkampanjen 1960.

I sydstaterna ansåg man att konstitutionen gav dem rättigheten att ha slavar och när Lincoln säkrat tillräckligt mycket elektorsröster i valet i november 1860 för att bli president (den första republikanske presidenten unionen hade haft) beslöt sydstaterna sig för att lämna unionen. De hävdade att eftersom unionen varit frivillig borde de också ha rätt att lämna den frivilligt om de inte längre tyckte att den tjänade deras intressen, ett resonemang som påminner om orsakerna bakom Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen 2020.

Våren 1861, innan Abraham Lincoln hunnit svära presidenteden, deklarerade sju stater utträde ur unionen och formade Amerikas konfedererade stater, även kallad Konfederationen (eng. the Confederation). South Carolina ledde gruppen följt av "bomullsekononomierna" Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, and Texas. De hade motarbetat alla tankar och förslag på att den svarta delen av befolkningen skulle betraktas som fria människor med samma värde som de vita. Det fanns förstås också en rädsla för en maktförskjutning. I de stater som lämnade unionen först utgjorde den svarta delen av befolkningen i genomsnitt 49 procent.

Femtiotvå år gammal tillträdde Lincoln presidentposten den fjärde mars. Han vägrade betrakta systaterna som något annat än illegitima utbrytarstater. Han avvisade därför också konfederationens försök att upprätta ett fredsavtal med de förenta staterna då Lincoln ansåg att det skulle legitimera något som inte förtjänade legitimering. Han tänkte också behålla kontroll över de federala militärförläggningar i sydstaterna som han ansåg vara extra viktiga, däribland Fort Sumter i Charleston, South Carolina, det vill säga mitt i den delstat som avskydde Lincolns och nordstaternas anti-slaveri-ideologi som allra mest.

Fort Sumpter i Charleston, med en av Konfederationens flaggor hissad, kallad "Stars and Bars".

Kriget börjar

Med sin position i hamninloppet i Charleston var fortet en vagel i ögat på Konfederationen och i mitten av april 1861 attackerade sydstaterna anläggningen. Under två dagar lät de bomberna regna över fortet tills de kapitulerade. Den snabba segern galvaniserade allmänheten i såväl nord- som sydstater.

Massmöte i New York iden 20:e april 1861 till stöd för unionen.

I norr fick det president Lincoln att be alla stater att sända trupper för att återta fortet och andra federala byggnader som sydstaterna ockuperat. De ansåg att de hade att göra med ett mindre uppror som skulle kunna slås ner relativt lätt. Nordstaternas ledare antog även felaktigt att endast en mindre del av sydstaternas befolkning stod bakom utträdet ur unionen och det rasistiska slaverisystemet. De begärde därför endast 75 000 frivilliga i den första omgången. Det skulle senare bli många, många fler. I söder fick det sydstaterna att få segervittring, och när de begärde frivilliga att slåss för sina ideal var det kö utanför värvningskontoren.

De kommande fyra åren skulle arméerna drabba samman många gånger, huvudsakligen i sydstaterna. De intensiva striderna skulle resultera i mellan 620 000 och 750 000 döda. Det gör att det amerikanska inbördeskriget är det blodigaste i amerikansk historia och resulterade i fler döda amerikanska soldater än alla andra krig sammantaget (inklusive andra världskriget), fram till kriget i Vietnam.

Sullivan Ballou

En misslyckad krigshjälte

En av de som anmälde sig som frivillig var Sullivan Ballou, en 32-årig advokat från i staten Rhode Island i unionens nordöstra hörn. Han fick majors grad i Rhode Islands andra infanteri och var således tredje högst i regementet. I Nordöstra Virginia anslöt de till nordstaternas armé och deltog därefter i krigets första stora slag norr om staden Manassas, ca 40 km västsydväst om Washington D.C. (Sympatisörer till nordstaterna kallar slaget "The first battle of Bull Run" [en flod] medan sydstaternas sympatisörer kallar slaget "First Battle of Manassas".

På varje sida stod 18 000 man, ideologiskt övertygade men militärt illa förberedda. När slaget startade red Ballou före sina män för att visa vägen i sin roll som befälhavare. Han träffades ganska snart av en kanonkula som dödade hans häst och slet av honom hans högra ben. Han bars bort från slagfältet och resterna av hans ben amputerades så fort man kunde. Men när nordstatsarmén tvingades retirera lämnades Ballou kvar och han avled senare av sina skador.

Att vi känner till Ballou beror inte på hans militära förmåga, utan hans litterära. I ett brev till sin fru Sarah, författat en vecka innan slaget, ger Ballou uttryck för de känslor han känner inför det slag han vet snart ska komma. Där kan man läsa hur han slits mellan sin kärlek till henne och att göra det han vet är rätt, att stå upp för de ideal han tror på och slåss mot sydstaterna (för att avskaffa slaveriet). Även här finns en parallell till hur starkt många känner idag för att slåss för svartas rättigheter.

Det formella, lite svala språket blandas med hans varma känslor för sin hustru på ett gripande sätt. Brevet har läts upp i många dokumentärer kopplade till det amerikanska inbördeskriget och tillsammans med låten Ashokan Farewell är detta den allra vackraste vi hittat.

Brevet

I låten är det delar av brevet som läses upp. Här är det i sin helhet.

July the 14th, 1861
Washington D.C.

My very dear Sarah:
The indications are very strong that we shall move in a few days—perhaps tomorrow. Lest I should not be able to write you again, I feel impelled to write lines that may fall under your eye when I shall be no more. Our movement may be one of a few days duration and full of pleasure—and it may be one of severe conflict and death to me. Not my will, but thine O God, be done.

If it is necessary that I should fall on the battlefield for my country, I am ready. I have no misgivings about, or lack of confidence in, the cause in which I am engaged, and my courage does not halt or falter. I know how strongly American Civilization now leans upon the triumph of the Government, and how great a debt we owe to those who went before us through the blood and suffering of the Revolution. And I am willing—perfectly willing—to lay down all my joys in this life, to help maintain this Government, and to pay that debt.

But, my dear wife, when I know that with my own joys I lay down nearly all of yours, and replace them in this life with cares and sorrows—when, after having eaten for long years the bitter fruit of orphanage myself, I must offer it as their only sustenance to my dear little children—is it weak or dishonorable, while the banner of my purpose floats calmly and proudly in the breeze, that my unbounded love for you, my darling wife and children, should struggle in fierce, though useless, contest with my love of country.

Sarah, my love for you is deathless, it seems to bind me to you with mighty cables that nothing but Omnipotence could break; and yet my love of Country comes over me like a strong wind and bears me irresistibly on with all these chains to the battlefield.

The memories of the blissful moments I have spent with you come creeping over me, and I feel most gratified to God and to you that I have enjoyed them so long. And hard it is for me to give them up and burn to ashes the hopes of future years, when God willing, we might still have lived and loved together and seen our sons grow up to honorable manhood around us. I have, I know, but few and small claims upon Divine Providence, but something whispers to me—perhaps it is the wafted prayer of my little Edgar—that I shall return to my loved ones unharmed. If I do not, my dear Sarah, never forget how much I love you, and when my last breath escapes me on the battlefield, it will whisper your name.

Forgive my many faults, and the many pains I have caused you. How thoughtless and foolish I have often been! How gladly would I wash out with my tears every little spot upon your happiness, and struggle with all the misfortune of this world, to shield you and my children from harm. But I cannot. I must watch you from the spirit land and hover near you, while you buffet the storms with your precious little freight, and wait with sad patience till we meet to part no more.

But, O Sarah! If the dead can come back to this earth and flit unseen around those they loved, I shall always be near you; in the brightest day and in the darkest night—amidst your happiest scenes and gloomiest hours—always, always; and if there be a soft breeze upon your cheek, it shall be my breath; or the cool air fans your throbbing temple, it shall be my spirit passing by.

Sarah, do not mourn me dead; think I am gone and wait for thee, for we shall meet again.

As for my little boys, they will grow as I have done, and never know a father's love and care. Little Willie is too young to remember me long, and my blue-eyed Edgar will keep my frolics with him among the dimmest memories of his childhood. Sarah, I have unlimited confidence in your maternal care and your development of their characters. Tell my two mothers his and hers I call God's blessing upon them. O Sarah, I wait for you there! Come to me, and lead thither my children.

Sullivan

Sullivan Balou hann aldrig skicka brevet. Det hittades i hans väska efter hans död och levererades till den 24-åriga änkan Sarah av Rhode Islands guvenör.