Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter (Emission Trading System, ETS) syftar till att minska utsläppen av växthusgaser från kraftverk, industri och flyg inom EU. När EU:s utsläppshandel inleddes 2005 var det världens första system för handel med rätten att släppa ut växthusgaser. Sedan dess har andra länder följt efter, men EU:s system är fortfarande det största.
Hur fungerar då utsläppshandeln? Jo, ETS sätter upp en övre gräns, ett så kallat ”utsläppstak”, på den totala mängd växthusgaser som företag får släppa ut per år och kräver att dessa utsläpp övervakas och rapporteras. Ett antal utsläppsrätter, vilka är ”valutan” på koldioxidmarknaden, utfärdas.
Företag som inte har tillräckligt med utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp måste antingen minska sina utsläpp, eller köpa rättigheter av andra. För dem som inte håller sig inom sina tilldelade, eller köpta, utsläppsrätter väntar stora böter. De företag som har mer utsläppsrättigheter än de själva behöver kan behålla dem till nästa år, eller välja att sälja dem.
På så sätt skapas ekonomiska incitament för utsläpparna att minska utsläppen – eller betala andra för att göra det. Tanken är att flexibiliteten ska göra att utsläppen skärs ner där det kostar minst att göra det.
På engelska kallas systemet ”Cap and Trade”: man sätter ett tak – cap – och under taket handlar man med varandra. Det här taket för utsläpp minskar över tid. Stegvis utfärdas färre och färre utsläppsrättigheter.
