I vilken utsträckning ansiktsmasker och munskydd skyddar mot att bli smittad av coronaviruset eller ej har varit en fråga som debatterats sedan pandemin började. Inledningsvis ansåg världshälsoorganisationen WHO att ansiktsmasker inte behövdes eftersom man ansåg att coronavisuset inte var luftburet och för att de ändå inte erbjöd ett tillräckligt skydd.
Men i juli ändrade WHO sig, då nya studier visade att luftsmitta inte längre kunde uteslutas. En omfattande metastudie av munskyddens effektivitet som publicerades i the Lancet (och finansierats av WHO) drog samtidigt slutsatsen att munskydd bidrog till skydd, även om de inte var heltäckande.
Det var bakgrunden till att den finländska regeringen i augusti tog beslut om att rekommendera munskydd i kollektivtrafiken, att den brittiska regeringen gjorde det obligatoriskt att bära ansiktsmask i de flesta offentliga inomhusmiljöer och att dussintals andra länder infört krav på munskydd i takt med att den andra vågen av pandemin tvingat fram nya restriktioner.
Det är också bakgrunden till att företag i Sverige ställt krav på att anställda som är i kontakt med kunder ska ha munskydd (som hos Nordic Choice Hotels) eller att alla kunder måste ska ha det (som hos SAS).
WHOs nuvarande ståndpunkt är att "munskydd bör vara en del av en omfattande strategi med åtgärder för att minska överföring [av virus] och rädda liv" men att "användningen av munskydd inte är tillräckligt för att ge ett tillräckligt skydd mot covid-19"
Den svenska hållningen i frågan bestäms av Folkhälsomyndigheten och skiljer sig från andra länder: Det har två sammankopplade orsaker, vilket myndigheten redogör för på sin sajt. Den ena skälet är att man anser att det saknas tillräckliga bevis för att munskydd erbjuder ett tillräckligt effektivt skydd mot att bli smittad av coronaviruset SARS CoV-2. Det andra skälet bygger på myndighetens oro om att munskydd bidrar till att människor tror att de är skyddade och därför inte är lika noga med att hålla avstånd eller minimera sina sociala interaktioner med andra.
Man kan hitta fakta som stödjer dessa påståenden, men slutsatserna Folkhälsomyndigheten drar är likväl felaktiga.
Munskydd ger ett viktigt, men inte heltäckande, skydd
Folkhälsomyndigheten och dess företrädare har vid upprepade tillfällen hävdat att det inte finns tillräckligt stöd i forskning för att munskydd funkar. Det är korrekt. Men det omvända är också sant. Det saknas alltså även forskning som visar på att munskydd inte skulle inte skulle funka.
Faktum är att i den omfattande litteraturlista som Folkhälsomyndigheten anger på sin sajt som grund för sitt motstånd mot en munskyddsrekommendation inte alls är så övertygande som myndigheten själv uppger. När brittiska forskare granskade de 36 studier som myndigheten hade angett i november, fann man att en majoritet av dessa faktiskt förordnade munskydd. (Sedan dess har Folkhälsomyndigheten adderat ytterligare 14 källor.)
Även om det saknas bevis för att munskydd ger ett fullständigt skydd mot viruset (vilket WHO alltså påpekar), råder det vetenskaplig enighet om att munskydd dock ger ett visst skydd. (Och särskilt mot att asymptomatiska personer för smittan vidare.) Hur mycket det skyddet består av beror på vilken typ av munskydd som används och hur den används. Ett felaktigt buren munskydd ger inte samma skydd som ett korrekt använd munskydd.
Svenskarna har uppvisat riskbeteenden, även utan mask
Oron för att munskydd ger en vilseledande känsla av trygghet och därmed ett ökat riskbeteende är begriplig och studier av s.k. riskkompensation ger stöd för ett sådant antagande.
Myndigheten menar att munskydd måste ses som "ett komplement till mer centrala riskreducerande åtgärder", som att att tvätta händerna och att hålla avstånd. Det finns ordentligt med vetenskapligt stöd för att dessa båda åtgärder är de två effektivaste sätten att stoppa en smittspridning. Ett liknande forskningsstöd för att munskydd skulle vara lika effektivt för att minska risken för spridning saknas.
Myndighetens förhoppning var alltså att en avsaknad av munskydd skulle bidra till att svenskarna iakttog en högre aktsamhet och att vi därmed kunde undvika att få lika många smittade och döda som i många andra länder. Aktuella siffror visar att dock att den förhoppningen inte verkar ha infriats.
Siffrorna för Sverige visar att vi ligger nära mediantalen, men över genomsnittet i många fall. Källa: Reuters
Vinterns ankomst har visat att länder som tidigare försökt hantera viruset utan att stänga samhället - som Japan, Sydkorea och Sverige - har varit mindre framgångsrika nu när människor tillbringar mer tid inomhus, där viruset lättare sprider sig. I Bloombergs sammanställning av hur viruset drabbat såväl befolkningen som samhället, har Sverige sjunkit snabbt.
Av detta kan man dock inte dra slutsatsen att Folkhälsomyndighetens ovilja att rekommendera munskydd (vilket får antas hade lett till en ökad användning av munskydd i Sverige) är förklaringen till det nuvarande läget. Det har dessutom kommit studier som stödjer myndighetens antagande om riskkompensatoriskt beteende under pandemin. Nyligen publicerade Lunds Universitet en studie som visade på att nyheten om ett covid-vaccin har bidragit till en minskad vilja att följa rekommendationerna om social distansering.
Viruset är luftburet och dosen kan vara avgörande
Den sammantagna bedömningen av Folkhälsomyndighetens ställningstagande i förhållande till munskydd är att de hänvisar till korrekta fakta. Likväl drar de fel slutsats eftersom dessa fakta antingen blivit föråldrade eller för att inte tillräcklig hänsyn tas till nya rön.
Vi vet numera att SARS CoV-2 också kan spridas som ett luftburet virus (även om kontakt- och droppsmitta är vanligast) och att risken för att bli smittad då är högre i avgränsade utrymmen med dålig ventilation. Vi vet också att munskydd är ett av flera sätt att motverka alla sorters smitta och att det finns allt fler tecken som tyder på att den initiala smittodosen är avgörande för sjukdomsförloppet samt att munskydd också verkar spela en roll i detta. Allt detta talar också för att rekommendera munskydd.
Den centrala frågan är om munskydd gör mer skada än nytta. I våras föreföll det som om munskydd hade en oklar effekt och samtidigt riskerade att vagga in svenska folket i en känsla av falsk trygghet, med ökad smittspridning som följd och myndigheten avrådde därför från användandet av munskydd. I dagsläget pekar mycket forskning på att munskydd motverkar spridning av virus och att frånvaron av rekommendation inte motverkat riskbeteenden i den utsträckning som myndigheten hade hoppats i våras.
Mot bakgrund av detta är det mycket svårt att se varför Folkhälsomyndigheten inte tycks ha förändrat sin slutsats från i våras, eller varför de med hänsyn till det nuvarande forskningsläget inte rekommenderar munskydd för alla svenskar i alla sammanhang utanför hemmet.
Det är därför också svårt att förstå vilken forskning som den föreslagna åtgärden om att enbart rekommendera munskydd under rusningstid i kollektivtrafiken lutar sig på. I sitt uttalande skriver man att "när det gäller munskydd så kan de, enligt Folkhälsomyndighetens och WHO:s uppfattning, komma ifråga i miljöer där trängsel inte kan undvikas." Det är en bedräglig formulering från myndigheten, då det får det att verka som om Världshälsoorganisationen står bakom den föreslagna åtgärden.
I själva verket går WHO mycket längre i sin rekommendation av munskydd. Förutom att tydligt poängtera att munskydd bör vara en del av en omfattande strategi av åtgärder för att motverka spridning skriver WHO i sina rekommendationer till allmänheten (senast reviderade 1/12 2020) uttryckligen att man anser att "maskbärande bör göras till en normal del av att umgås med andra människor".
I sina rekommendationer till regeringar och myndigheter skriver WHO vidare att beslutsfattare bör tillämpa ett riskbaserat tillvägagångssätt i förhållandet till munskydd för allmänheten. Man rekommenderar uttryckligen munskydd inomhus (exempelvis i butiker, på arbetsplatser och i skolor) om inte tillfredsställande ventilation kan garanteras, att alla i riskgrupper alltid bär munskydd och även att familjemedlemmar bär munskydd om de befinner sig i samma rum som någon som insjuknat.
Som bakgrund till dessa rekommendationer skriver WHO att, precis som Folkhälsomyndigheten uppger, det vetenskapliga underlaget ännu är svagt när det gäller hur effektivt ett munskydd är mot smittspridning. WHO tar också upp känslan av falsk trygghet som en av farorna med munskydd.
Men WHO skriver också att det finns mycket som pekar på att munskydd har önskad effekt och att det är orsaken till att man trots de bristande bevisen ändå rekommenderar munskydd i alla sammanhang där ett avstånd på minst en meter inte går att upprätthålla. Att Folkhälsomyndigheten inte ger en nyanserad beskrivning av WHOs ståndpunkt på sin sajt eller upplyser allmänheten om att WHO har en annan uppfattning gällande munskydd än myndigheten, utan får det att framstå som om man följer en vetenskaplig praxis är på gränsen till vilseledande.
Den centrala frågan är om munskydd gör mer skada än nytta när det gäller att begränsa och bromsa spridningen av coronaviruset i Sverige. När vi kartlagt relevant forskning och fakta gällande munskyddets effekter kommer vi inte fram till någon annan slutsats än att munskydd gör nytta än skada, och därför rekommenderar vi att man bär dem.
Därmed konstaterar vi också att Folkhälsomyndighetens rekommendationer och restriktioner i dagsläget tycks utgå från föråldrad forskning och ignorera relevanta rön. Det gör att rekommendationerna och restriktionerna inte är så kraftfulla som de borde vara för att på ett vetenskapligt och meningsfullt sätt förhindra spridningen av coronaviruset i Sverige.
Foto: Exteriör Folkhälsomyndigheten i Solna av Lars Schröder / TT