I september 2019 begärdes Lehman Brothers i konkurs. Namnet var mytomspunnet redan innan kraschen men idag är det mest förknippat med vad som händer när girigheten löper amok, och Lehman Brothers fall beskrivs som startpunkten till den globala finanskrisen. Riktigt så enkelt är det dock inte. Men för att förstå varför krisen blev en kris behöver vi också förstå hur allt började.
Lån som ges till människor som inte har samma betalningsförmåga som normala, prima låntagare (exempelvis på grund av arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdomar) kallas för ”subprimelån”. Lånen utfärdas i förhållande till värdet på de tillgångar som belånas, ofta en fastighet, men låntagarens egen återbetalningsförmåga bedöms inte. Att erbjuda subprimelån skulle alltså kunna betraktas som en del av en banks sociala ansvarstagande eftersom det gör det möjligt för människor som normalt inte skulle kunna ha råd med bostad att köpa sig en lägenhet eller hus.
Tanken är nämligen att tillgången ska öka i värde och att låntagaren därmed får en möjlighet att ta ytterligare lån i framtiden för att betala av de gamla skulderna. Eftersom risken dock är högre än för vanliga lån är också räntan lite högre. Så länge fastighetspriserna stiger kan det vara en väldigt lönsam affär och det var förstås därför, snarare än av en ansvarskänsla, som Lehman Brothers satsade så mycket på det i början av seklet.
Firman var en av de som lånade ut allra mest pengar till subprimelån med hög risk, eftersom lånens höga ränta vilket gjorde dem attraktiva ur långivarnas perspektiv. 2008 var Lehmans tillgångar inom den riskabla fastighetslåneverksamheten värderade till tre gånger mer än det egna kapitalet och dessutom finansierat med lån som Lehmans gjort. Den 150 år gamla investmentbanken liknade alltmer en hedgefond för fastigheter, förklädd till en investmentbank.
