Guldet glimmar inte, men det är där, i sandbankarna. Längst ner i en växande krater står två män lutade mot varsin tjock slang och spolar sönder marken. Här nere överröstar pumparnas dunkande fåglarna i träden ovanför. Vi befinner oss i delstaten Pará mitt i Amazonas.
Lager för lager av grusig sand lossnar och rasar ner. Gyttjan sugs upp av en annan slang, upp till en låda vid kanten mellan gruvan och floden där den guldhaltiga sanden vaskas ut. Senare tillsätts kvicksilver och blandningen bränns för att guldpartiklarna ska bilda klumpar. Kvicksilverångorna blir kvar i guldgrävarnas kroppar, i marken och i floden, som är dricksvattenkälla och fiskevatten för urfolksbyarna nedströms.
Detta är förstås illegalt. Men när vi dyker upp oanmälda fortsätter guldgrävarna lugnt att arbeta efter att ha nickat åt mig och de tre unga männen från urfolksbyn Kamaú som fört mig hit. “Vi är säkra här i reservatet. Vi betalar tio procent av fynden till indianerna och då håller de myndigheterna borta härifrån”, säger en av guldgrävarna som kallar sig Juvelin och lägger ifrån sig slangen i gyttjan intill sina bara fötter för att ta en rökpaus.
Gruvan gapar som ett vätskande sår mellan floden och den i övrigt orörda skogen i urfolksreservatet Baú i Amazonas. Runt gruvans kant ligger svedda träd huller om buller. En bit in i skogen skäller en hund under fotbollströjorna som hänger på tork mellan träden. En bensingenerator driver kylskåpet i uteköket intill sovplatserna med presenningstak.
“Nästa månad är det slut här. Då letar vi upp en ny plats, tar dit maskinerna, sågar ner träden och börjar ta upp guld precis som här. Vi förstör miljön, helt klart. Men vi arbetar för att vi måste”, säger Juvelin. Ur den blekblå plastpåsen som han har fastknuten i kepsspännet tar han fram tobak och linjerat skrivpapper, rullar en cigg och tänder den.
