En helt vanlig tisdageftermiddag i mars 1979 ledde problem vid rengöring av ett filter i reaktor två i kärnkraftverket Three Mile Island till att kylsystemet slutade fungera följande morgon. Men kontrollpanelerna var dåligt utformade och när man upptäckte vad som höll på att hända hade delar av kärnbränslet börjat smälta.

Vid sjutiden på onsdagmorgonen var härdsmältan ett faktum och Metropolitan Edison, som drev kärnkraftverket, informerade de boende i Harrisburg och andra orter nära kärnkraftverket i nordöstra USA informerades om risken för ett utsläpp. Nästa dag stängdes skolorna, invånare uppmanades att stanna inomhus och bönder fick rådet att hålla sina djur under tak och bara låta dem äta lagrat foder. Ett radioaktivt utsläpp hade skett, även om omfattningen var oklar.

Några dagar senare började man evakuera boende, för säkerhets skull. Inne i reaktorn hade man fått igång kylsystemet hade problemen under kontroll och det blev inte den stora katastrof man befarade. Allt kärnbränsle smälte inte. Tre veckor efter olyckan hade alla återvänt till sina hem igen.Lyckligtvis blev det inga långsiktiga effekter på miljön eller människors hälsa.

Haverikommissionen drog slutsatsen att olyckan var ett systemfel, en konsekvens av kärnkraftsverkets oerhörda komplexitet. Sådana moderna högteknologiska system skulle fallera förr eller senare. Reaktor två hade bara varit i drift i tre månader. Trots att en olycka verkat osannolik skedde den. Oavsett hur väl dessa reaktorer sköttes var risken stor för vad sociologen Charles Perrow kallade en ”normal olycka”. Hans förslag var att antingen överväga en fullständig redesign eller, om det inte var möjligt, överge tekniken helt och hållet.

Kärnkraftindustrin reagerade förstås. De blev ödmjukare, spenderade massor med pengar på att göra kontrollpanelerna i kärnkraftverken lättare att förstå, införde extra kontrollsystem och blev på det hela taget bättre på säkerhet. En företrädare för kärnkraftindustrin beskrev som att olyckan på sätt och vis var en framgång. ”Det är som om man kör en bil och motorn plötsligt exploderar men man kan köra åt sidan och ingen blir skadad.” Han menade att Metropolitan Edison hanterade incidenten på ett bra sätt, samtidigt som det förstås också var bra att det blev ett uppvaknande för hela kärnkraftindustrin.

Men resten av näringslivet då? När vi letat efter tecken på att olyckan utanför Harrisburg skulle haft en katalysatoreffekt på näringslivets syn på miljö eller sin egen roll i samhället har vi i stort sätt kammat noll. Vi har sökt i böcker om miljöhistoria, plöjt forskningsrapporter, läst gamla klipp i affärspressen, sett tv-inslag, lyssnat på rapporteringen i radio, dykt i akademiska databaser, googlat massor och sökt på Wikileaks. Det närmaste vi kommer är en analys av hur olyckan påverkade näringslivet är en man som intervjuas i NPRs radioprogram "All things considered" strax efter olyckan och säger att ”om mjölken i regionen skulle bli förgiftad [av radioaktivt nedfall] så kan Hershey’s Chocolate bli en historisk relik, ett offert för atomåldern.” Men mjölken blev inte förgiftad och Hershey’s fabrik drygt 20 km bort kunde fortsätta göra mjölkchoklad som de alltid gjort.

Alla såg hur motorn i bilen exploderade och hur den fick köra till sidan och drog slutsatsen att det där nog bara hade med kärnkraftindustrin att göra. Investerarna reagerade faktiskt. Vi hittade en studie som visade att börsnoterade energibolag tappade i värde något efter olyckan samtidigt som försäkringsbolagens aktier gick upp, men efter en tid efter olyckan var allt tillbaka till det normala.