Den förra centralbankschefen Mario Draghi har fått i uppdrag att försöka bilda en ny regering i Italien. Han ersätter Guiseppe Conte vars regering tvingades avgå nyligen. Conte är likväl Italiens populäraste politiker. Han var en anonym juridikprofessor som blev ett kompromissval när två av Italiens två stora populistpartier Lega Nord och Femstjärnerörelsen skulle enas om en premiärminister och tillträdde posten den 1:a juni 2018. När den regeringen splittrades ett drygt år senare formade Conte en ny koalition mellan Femstjärnerörelsen och Demokratiska partiet.
Under pandemin var det Conte som beordrade Europas första nedstängning och talade om behovet av räddningspaket från EU. Det ökade respekten för honom på hemmaplan och han förblir en av de populäraste ledarna i den Europeiska unionen.
Eftersom Conte saknar ett eget politiskt parti är han beroende av andras vilja att kompromissa. Premiärministerns sätt att fördela stödpengarna från EU har fått kritik. När förre premiärministern Matteo Renzi meddelade att hans parti Italia Viva drar sig ur regeringskoalitionen förlorade Conte det stöd han behöver i senaten. Efter att Conte misslyckades med att forma en ny regering gick uppdraget till Draghi.
Europas mest instabila politiska system
Att inrikespolitiken är lite skakig är inget nytt i Italien. Under de trettio år som föregick att Guiseppe Conte blev premiärminister, bytte landet ledare 16 gånger vilket är mer än något annat EU-land. På den andra sidan spektrat finns Tyskland där Angela Merkel är den tredje förbundskanslern sedan 1982.
Bakgrunden till att det politiska systemet är så instabilt i Italien beror på tre huvudsakliga faktorer: låg tillväxt, ökade ojämlikheter och kroniskt låg tilltro till politiken. Den låga tillväxten har urholkat den italienska ekonomin som är starkt skuldsatt, vilket gör att staten inte kan låna pengar för att satsa sig ur krisen på det sätt som många andra länder kunnat göra. De ökade ojämlikheterna gäller inte bara mellan låg- och höginkomsttagare utan också geografiskt, mellan de industrialiserade och rika norra delarna, och de agrara och fattiga södra delarna.
Tilltron till politiken och landets institutioner har också varit relativt låg, med lokala variationer. I det rika nord är tilltron högre än i det fattiga söder där den organiserade brottsligheten har sitt starkaste fäste, något statsvetaren Robert Putnam konstaterade under de studier han senare summerade i boken Den ensamme bowlaren.
Lägg till detta att det politiska partierna i flera fall styrs utifrån personliga idéer snarare än politiska ideal. Det finns ett tydligt gap mellan parlamentarisk legitimitet och partidisciplin. Det gör att det ständigt formas olika fraktioner inom partierna som i sin ständiga strävan efter mer inflytande och att göra politiska poänger är öppna med sin kritik och inte drar sig för att hota avgörande omröstningar eller att starta nya, egna partier. Det har också medfört att politiken och det politiska tonläget framstår som något teatral och att den i hög grad är påverkad av externa faktorer, exempelvis media.
Det var därför inte förvånande att ägaren till medieföretaget Mediaset, Silvio Berlusconi, gav sig in i politiken 1994 genom Forza Italia, ett parti som han startat för ändamålet. Genom att använda sina egna tv-kanaler för att marknadsföra sig som ett nytt alternativ till de fem partier som dominerat politiken i årtionden. Med löftet att skapa en miljon jobb vann partiet en stor seger och kunde bilda regering tillsammans med koalitionspartierna Lega Nord och Nationella alliansen vilket gjorde Berlusconi till premiärminister.
Berlusconis maktövertagande och sättet han kom till makten innebar att landets inrikespolitik förändrade karaktär, till det sämre. Italiens politiska landskap domineras idag av "personliga partier", som i stor utsträckning styrs av en stark individ och partier som utgörs av konfederationer av fraktioner som i första hand inte präglas av politiska skillnader utan av deras personliga kopplingar och individuella agendor. Dessa multi-despotiska partier kan bli väldigt instabila, eftersom de inte binds samman av en gemensam ideologi eller politisk färdplan. Instabiliteten ökar ytterligare när dessa multi-despotiska partier omger sig med partier som är svagare än det dominerande multi-despotiska partierna, där dagsaktuella åsikter om andra personer får stora konsekvenser.
Lägg också till att den italienska konstitutionen från 1946 skapades mot bakgrund av vad som kan hända när allt för mycket makt hamnar i en och samma hand. Det tillät Benito Mussolini att regera Italien från 1922 till 1943 och bidrog till att Italien deltog i det andra världskriget. Den nuvarande konstitutionen fråntog premiärministern mycket makt och tvingar den som innehar ämbetet att genomföra förtroendeomröstningar för att få igenom reformer. Vid förlust av en sådan omröstning måste hela regeringen avgå, vilket tvingar regeringen till att göra kompromisser på förhand. Försök att reformera konstitutionen har misslyckats.
Många av de regeringar som passerat de senare åren har bestått av semi-teknokratiska koalitioner där politiker och experter (som Conte) gemensamt förväntas styra landet utifrån en förhoppning om att nytt blod och nya sakkunskaper ska ta landet ur sin konstanta kris. Men med begränsad erfarenhet, liten trovärdighet (både internt och externt) och stöd från politiska motståndare som tydligt inte litar på varandra är sannolikheten för att de ska lyckas liten.
Foto: Tv-team framför regeringsbyggnaden Palazzo Chigi i Rom, för dagen upplyst med den italienska trikolorens färger. Foto: Alessandra Tarantino