Målet vid starten 1999 var att öka intresset för hembakningen, vilket var syftet då Hembakningsrådet instiftade dagen. Att kanelbullens dag infaller just den 4 oktober beror på att Kaeth Gardestedt (som fick idén) och Hembakningsrådet enligt egen uppgift inte ville att dagen skulle konkurrera med andra mattraditioner såsom semlor, kräftor eller surströmming. År 1999, när kanelbullens dag lanserades, var den 4 oktober dessutom internationella barndagen, och en tanke att det skulle vara en dag i "omtänksamhetens och glädjens tecken".
Kanelbullehistoria
Till skillnad från många andra populära bakverk har kanelbullen svenska rötter, drygt ett sekel gamla. Den exakta historien är inte klarlagt, men den verkar ha uppstått på 1920-talet som en produkt man hittade på bagerierna.
Vår kanelbulle är egentligen en variant på det klassiska vetebrödet. Vetedegen kavlades ut och beströks med kanel och socker, rullades ihop, fick jäsa och bakades i ugnen. I södra Sverige kallas den för kanelsnurra eller kanelsnäcka. Degen är ju snurrad och ser som färdig ut lite som en snäcka.
När ransoneringen av matvaror under det första världskriget släpptes strömmade varorna ut i landet igen, och allt blev billigare. Men det dröjde det till 1950-talet innan kanelbullen slog igenom på allvar. Den förekom då i många olika former – som snäcka, giffel, vegabulle, klippt bulle, kringla med mera. I Vår Kokbok från 1951 finns recept på kanellängder och kanelbullar.
En kvinna berättar att hon som nygift 1952 bakade kanelbullar, något som inte förekommit i hennes uppväxthem. Innan dess bakade man alltså endast vetelängder eller kransar i hemmen. Vi vet att det samma år fanns bullar till salu i Alingsås för ca 10 öre styck så att skolpojkarna kunde köpa dem på sin frukostrast. (En liter mjölk kostade vid samma tid 41 öre.)
