Klimatpanelens rapport om 1,5-gradersmålet från 2018 är en sammanställning av över 6000 vetenskapliga verk och har över 80 medförfattare. Målet gäller i förhållande till den globala medeltemperaturen innan 1850 (dvs. innan den industriella revolutionen gjorde att människan började bränna olja och kol för att driva maskiner och fordon).
Redan idag har vi det cirka 1 grad varmare än 1850 och uppvärmningstakten är ca 0,2 grader per årtionde. Att vi nu vill begränsa uppvärmningen till 1,5 istället för 2 grader ger oss en säkerhetsmarginal att hinna anpassa oss till de förändringar som vi redan satt i rörelse. Dvs. havsnivåhöjningen, ökningen av vektorburna sjukdomar (sjukdomar som sprids via bärare som myggor eller fästingar) plus extremväder med värmeböljor, vattenbrist och översvämningar. Vid 1,5 istället för 2 grader kan vi förhindra att två miljoner km2 permafrost smälter och frisätter infrusen metangas (även det en växthusgas) — det är en yta lika stor som Mexiko eller fyra gånger Sveriges!
Hur mycket måste vi då begränsa utsläppen? IPCC beräknar att till 2030 behöver utsläppen minska med 45% för att nå 1,5-gradersmålet, och sedan ner till noll eller nettonoll år 2050. Det innebär att utsläppen behöver nå under ett ton per person och år till 2050. I Sverige idag är genomsnittsutsläppet tio ton (!) per person och år. Och då räknas bara konsumtionsutsläpp från svenskar in, och inte svensk produktion eller export.
Så kan vi nå dit? IPCC säger att det är möjligt, men också att det är bråttom. Och att det krävs en aldrig förr skådad kraftsamling. Av oss alla.