Nej, här kommer du inte få en förklaringen till Rysslands och Irans interventioner och hur det förlängt och förvärrat kriget i Syrien. (Det kommer i nästa artikel.) Här tittar vi bakåt och går från första världskrigets europeiska klåfingrighet upp genom president Bashar al-Assads pappas ondskefulla genialitet till bulldozrandet av en hel stad på 80-talet och en ödesdiger bilolycka. Allt för att förstå vilka säregenskaper inom landet Syrien som lade grunden för en av vår tids värsta kriser.

Som du säkert redan vet är kriget i Syrien en konsekvens av den Arabiska våren. Protesterna började i december 2010 i Tunisien när 26-åriga fruktförsäljaren Mohammed Bouazizi till slut tröttnade på polisens trakasserier, hällde bensin över sig själv och tände på. Bouazizis självbränning tände stubinen för demonstrationerna i Tunisien som sedan skulle sprida sig genom regionen som en löpeld.

I januari 2011 hade Tunisiens president Zine al-Abidine Ben Ali flytt landet. Dagar senare bröt massiva protester ut i Egypten, som på ett par veckor lyckades sätta punkt för den egyptiske diktatorn Hosni Mubaraks nästan 30-åriga styre. I februari eskalerade protesterna i Libyen till väpnad konflikt mellan regimen och rebellgrupper, som med flygunderstöd från Nato lyckades tvinga Muammar al-Gaddafi på flykt innan han dödades i oktober.

Vad du kanske inte vet är hur det det kommer sig att just kriget i Syrien blev så långdraget brutalt? Över 60 000 döda efter bara två år. Nu inne på sitt tionde år och kanske med tio gånger så många döda. Fortfarande med samma gamla Bashar al-Assad vid rodret. Varför klarade sig regimen i Syrien när grannarna föll som käglor? För att på riktigt förstå det måste vi vrida tillbaka klockan en bit. En bra bit.

Sykes-Picot-avtalet

År 1918 hade första världskriget precis tagit slut. I Mellanöstern hade araberna mot alla odds vunnit över det Osmanska riket å britternas vägnar. Delvis tack vare den brittiska underrättelseofficeren T.E. Lawrence, eller Lawrence of Arabia som han är mer känd. (Ja, han från filmen). Nu skulle araberna äntligen få sin utlovade självständighet – trodde de. Istället väntade en ordentlig kalldusch.

Karta över Sykes-Picot-avtalet, undertecknat den 9:e maj 1916. Område A tillföll Frankrike, område B Storbritannien. Karta: Wikimedia Commons

I hemlighet hade Storbritannien och Frankrike redan delat upp Mellanöstern och Nordafrika mellan sig. Kartan ritades klart två år tidigare, i maj 1916, av den brittiska diplomaten sir Mark Sykes och hans franska dito François Georges-Picot. Gränserna drogs alltså inte på inrådan av araberna, eller som ett uttryck för deras nationella ambitioner, utan Sykes-Picot-avtalet slöts för att tydliggöra vilka bitar som skulle tillhöra Storbritannien och vilka som skulle tillhöra Frankrike när man väl vunnit världskriget. I grund och botten handlade det om att få tillgång till regionens olja.

Idag, ett sekel senare, ser många det här avtalet som en historisk oförrätt. Dess landsgränser och det koloniala styre som följde sådde enligt vissa fröet till det missnöje som sedan kulminerade i terrorgruppen Isis. Faktum är att när de bulldozrade gränsen mellan Syrien och Irak och därmed skapade sitt kalifat döpte de videon som kungjorde det hela till "The end of Sykes-Picot".

Då, när de räta linjer Sykes-Picot-avtalet definierade som gränserna för den nybildade nationalstaten Syrien drogs, buntades flera olika religiösa och etniska grupper ihop. Sunni- och shiamuslimer, alawiter, kristna och druser som sinsemellan var uppdelade mellan araber, kurder, armenier, assyrier och olika turkiska folkslag. Hela virrvarret hamnade motvilligt under hårt franskt styre. Efter att fransmännen lämnade Syrien 1946 ledde motsättningarna inom landet till i snitt ett kuppförsök varannat år under de decennier som följde.

Eran al-Assad börjar

Stabiliteten kom först i slutet av 1970. Då tog Hafez al-Assad, Bashar al-Assads pappa och föregångare, makten i en militärkupp. För att inte bara bli en av alla statskupper i Syrien och på riktigt kunna kontrollera den här krutdurken till land byggde Hafez al-Assad snabbt upp en brutalt effektiv säkerhetsapparat.

Häri ligger också en av de viktigaste pusselbitarna till varför den syriska regimen inte gick flera av grannarnas öde till mötes och snabbt imploderade under Arabiska våren. Nej, inte det faktum att Syrien hade en brutal och effektiv säkerhetstjänst, det hade även de som föll, utan nyckeln ligger i hur den var uppbyggd.

Egyptens president Anwar Sadat i mitten, mellan Libyens Moammar Al-Gaddafi och Syriens Hafex Assad på Kairos flygplats den 4:e oktober 1971. De möttes för en tredagarskonferens för att skapa en federation av arabiska republiker. Foto: AP via TT.

Ett minoritetsstyre lever alltid med hotet från att avsättas av majoriteten. Det ligger i sakens natur. Så för att Hafez al-Assad, som tillhörde minoritetsgruppen Alawiter, skulle kunna styra över ett land som var 74 procent sunni behövde han hjälp från landets övriga minoriteter. Han såg till att de inkorporerades i landets säkerhetsapparat under förevändningen att de tillsammans måste skydda sig från sunnimuslimerna. Regimen och dess fortlevnad framställdes som enda garanten för de här minoriteternas överlevnad, och regimens fall utmålades som ett existentiellt hot. För inget är farligare för en förtryckande minoritet än att den förtryckta majoriteten kommer till makten och utkräver hämnd. På så sätt säkerställdes att regimens olika armar skyddade varandra.

När stora delar av Libyens säkerhetsapparat helt enkelt vände på kappan under den arabiska våren och riktade sina vapen mot regimen när vinden vände, gjorde stora delar av Syriens motsvarigheter allt i sin makt för att makten inte skulle byta händer. Landets stabilitet var så befäst att det ansågs vara ett nationellt karaktärsdrag. Det som skett i Tunisien, Libyen och Egypten kunde omöjligen ske i Syrien. Men det gjorde det. Med råge.

Hur kom det sig då att det ändå blev krig? En förklaring är klimatförändringarna. Regimen hade underskattat frustrationen som växt bland syrierna i takt med att ingenting växte. En svår torka 2006-2011 gjorde att lantbrukarna (en sjättedel av Syriens befolkning) gick på knäna. Till slut tvingades de flytta in till städerna vilket drev upp arbetslösheten, och med den även desperationen.

Så när grannländerna lyckades skaka av sig totalitära regimer till höger och vänster försökte syrierna göra detsamma. Men med helt andra konsekvenser.

Syriska rebeller med stöd från Turkiet återtar staden Saraqeb i Idlibprovincen i nordvästra Syrien den 27:e februari 2020. De lyckades även ta kontroll över motorvägen mellan huvudstaden Damaskis och Aleppo, bara dagar efter att regeringen öppnat den för trafik för första gången sedan 2012. Foto: Ghaith Alasayed/AP via TT.

Att utkomsten blev så annorlunda går att alltså att spåra tillbaka till den komplexa kompott av folkgrupper som Sykes-Picot-avtalet definierat som en nation, som därefter hållits i schack av ett stenhårt minoritetsstyre utrustat med en extremt effektiv och existentiellt motiverad säkerhetsapparat. Istället för ett snabbt regimfall á la grannländerna utvecklades situationen i Syrien snabbt till ett inbitet inbördeskrig där alla sidor ansåg sig strida för sin överlevnad.

Så hade det dock inte behövt bli, enligt en oväntad kritiker av Bashar al-Assads hantering av situationen. General Jamil Hassan var chef för landets mest fruktade underrättelseorgan, det syriska flygvapnets, under krisens första tid och menade i en intervju i the Independent 2016 att al-Assad inte hanterat krisen speciellt bra. Nej, han hade varit för mjuk. Generalen hade föredragit att man varit ännu mer skoningslös redan vid första antydan till demonstrationer och därmed kvävt oroligheterna i sin linda. Som exempel tar han upp hur Bashar al-Assads pappa och föregångare på presidentposten hanterade ett islamistiskt uppror i staden Hama 1982. Då stoppade regimen upproret med omedelbar verkan – genom att döda mellan 10 000 och 40 000 människor och jämna staden med marken.

Den ofrivillige diktatorn

Så hade kanske Syriens president hanterat även demonstrationerna 2011 ifall Hafez al-Assad fått som han velat och sett sin förstfödde son Bassel ta över presidentposten. Bassel var militärofficer, tävlingsryttare, älskade snabba bilar och som den självklara arvtagaren rörde han sig med en självklar arrogans i Damaskus övre samhällsskikt. Den tänkta successionsordningen fick dock ändras i all hast efter att Bassel en dimmig morgon haft bråttom till flygplatsen. Han missade en avfart i över 130 km/h, kraschade sin Mercedes, voltade och dog.

I och med Bassels död skulle en ny arvinge väljas från syskonskaran. Systern Bushra diskvalificerades på grund av sitt kön, Majid då han ska ha varit sjuk och brodern Maher tack vare sin opålitliga impulsivitet – han ska bland annat ha skjutit sin egen svåger i magen. Kvar var Bashar. En tanig plugghäst som varken körde snabba bilar eller sköt familjemedlemmar i magen, utan läste till ögonläkare i London. När fadern dog i en hjärtattack år 2000 blev det så den 35-åriga ögonläkaren Bashar som fick byta karriär och bli envåldshärskare.

Till en början visade Bashar al-Assad reformvilja och började lätta på landets hårda grepp kring sina medborgare. Hundratals politiska fångar släpptes och landets första oberoende tidning startades.

President Bashar al-Assad och Storbritanniens premiärminister Tony Blair vid Omayyadmoskén i Damascus den 31:a oktober 2001. Blair och al-Assad talade om fredsprocessen och effekterna av attackerna den 11:e september. Foto: AP via TT.

Men ett knappt år senare hade den oberoende tidningen upphört och de politiska fångarna fångats in igen. Enligt vissa var al-Assads reformvilja uppriktig men omintetgjordes av de strukturer hans fader byggt upp och förstärkt under sina många år vid makten. Det var som att Hafez styrde landet från graven genom den brutalt effektiva säkerhetsapparat som varit grunden för hans 29-åriga styre. Så effektiv att den inslagna rutten inte lät sig ruckas på. Andra påpekar att Bashar al-Assad faktiskt hade gott om tid på sig att genomföra reformer, om han verkligen velat.

Hur det än må vara så uteblev reformerna, och tio år efter att Bashar al-Assad tillträdde kom så första antydan till oroligheter och presidenten svarade med hårdhandskarna.

Idag, än tio år senare, pågår fortfarande kriget som följde. Landets interna motsättningar satte upp spelplanen för ett blodigt alla-mot-alla, antalet döda överskred en halv miljon innan man helt enkelt slutade räkna och konflikten har utvecklats till ett internationellt spindelnät av komplicerade allianser och interventioner som förändrat Mellanöstern på ett sätt som kräver en egen artikel för att bena ut.

Ett bild som släppts av den syriska presidentens kontor visar hur Rysslands president Vladimir Putin träffar president Bashar al-Assad i Damaskus den 7:e januari 2020. Putins besök i landet var den andra sedan kriget började, där ryska trupper deltar tillsammans med syriska regeringstrupper sedan 2015. Foto: Syriens presidentämbete via AP och TT

Fotografiet i inledningen av artikeln föreställer flyktinglägret Yarmuk i huvudstaden Damaskus den 6:e oktober 2018. Lägret var en gång hem för mer än 160 000 människor, den största koncentrationen av palestiska flyktingar utanför deras hemland. Idag är stadsdelen i huvudsak i ruiner, en effekt av kriget i Syrien. Foto: Hassan Ammar / AP via TT.