Internationella kvinnodagen har uppmärksammats sedan tidigt 1900-tal. Ursprunget kan spåras till 1908 när 15 000 kvinnor som var medarbetare i klädarbetareförbundet marscherade genom New York och krävde kortare arbetsdagar, bättre betalt och rösträtt. Följande år ordnade det amerikanska socialistpartiet en ny marsch för att högtidlighålla 1908 års marsch. Idén kom från Theresia Malkiel och förutom att upprepa sina krav kom hon på att man skulle utropa det hela till en "nationell kvinnodag".
Motsvarande krav ställdes samtidigt på andra håll i västvärlden. Kvinnor organiserade sig i föreningar som aktivt jobbade för att ändra rådande lagar till förmån för en större jämlikhet mellan könen. Att kvinnorna aktiverade sig just kring den här tiden berodde delvis på att industrialiseringen fått folk att flytta in i städerna där det var lättare att organisera sig och dela med sig av tankar och ideologier. Kvinnorörelsen gick till en början hand i hand med arbetarrörelsen.
År 1910 ordnades en internationell kvinnokonferens i Köpenhamn. Den tyska kommunisten och kvinnorättskämpen Clara Zetkin föreslog där att man skulle instifta en internationell kvinnodag. Under samma dag skulle kvinnor världen över kräva rättvisa och jämställdhet. Sammanlagt hundra kvinnor från 17 olika länder deltog i den här konferensen, tre av dem var några av de första kvinnorna som blivit invalda i Finlands riksdag. Finland var för övrigt det första landet i världen där kvinnorna inte bara fick rösträtt, utan också kunde väljas. Under riksdagsvalet 1907 valdes 19 kvinnor in i riksdagen. (I Nya Zeeland infördes rösträtt för kvinnor redan år 1893, kvinnor blev ändå inte valbara förrän år 1920).