Partiet med maskrosen som symbol har sina rötter i 1970-talets miljö-, freds- och solidaritetsrörelser. Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var en bidragande orsak till att partiet grundades och Miljöpartiet har konsekvent varit en stark motståndare till kärnkraft sedan dess.

När partiet bildades, på initiativ av Per Garthon, inspirerades han av bland annat det tyska gröna partiet Die Grünen. Att partiet kom att kallas Miljöpartiet och inte De Gröna, i likhet med sina tyska kusiner, beror på att Centerpartier redan hade etablerat sig som partiet med färgen grön. Miljöpartiet valdes in i Sveriges riksdag första gången 1988 och blev då det första nya partiet på 70 år.

Miljöpartiet skiljer sig från de andra riksdagspartierna genom att ha två språkrör istället för en partiledare. När partiet grundades, 1981 i Örebro, beslöt mig sig för att skippa både partiledare och styrelse. Tanken var att alla beslut skulle fattas kollektivt och undvika att en enskild person skulle bli en galjonsfigur och staka ut partiets politik. Sedan hösten 1984 har Miljöpartiet alltid en kvinna och en man som språkrör, ett sätt att visa att man vill omsätta sina tankar om jämställdhet i praktiken.

Partiets politik handlar uteslutande om att bromsa klimatförändringen och värna om miljön. Partiet vill få väljare och potentiella väljare att förstå att konsekvenserna av ett varmare jordklot inte är något som händer i en avlägsen framtid och som angår oss alla. Miljöpartiets förslag är progressiva och partiets politik på området får även högst betyg av miljöorganisationer.

Trots att Miljöpartiet ofta uppträder som enfrågeparti har man likväl gott om förslag inom områden som invandring, ekonomi och vård. Alla dessa genomsyras ändå av perspektivet ett hållbart klimat.