Missing white woman syndrome

Hudfärg, kön och ålder är avgörande för hur media porträtterar ett försvinnande och i vilken omfattning det sker, visar forskning.

Folk har tänt ljus och satt upp skyltar för att hedra minnet av Gabby Petito vid naturreservatet Blue Point i New York. Foto: Brittainy Newman / AP via TT.

När en person försvinner är media mer benägna att rapportera om det om personen i fråga är vit, kvinna och övre medelklass än om personen är av en annan hudfärg, ett annat kön eller samhällsklass. Även om andra personers försvinnande också har ett nyhetsvärde får de sällan samma sorts intensiva uppmärksamhet i media och särskilt inte i tv.

Ett aktuellt exempel är försvinnandet av Gabrielle Petito, som anmäldes saknad under en resa i de Förenta staterna och vars kropp senare hittades i en nationalpark i Wyoming. Fallet Petito har varit föremål för förstasidesnyheter, notifikationer från nyhetsappar och långa inslag i nyhetsprogram i amerikansk tv. Samtidigt visade en rapport från Wyoming-universitetet att 710 personer rapporterats saknade i just den delstaten mellan 2011 och 2020. Av dessa var 57 procent kvinnor och 85 procent barn. Uppmärksamheten dessa fall fått var betydligt mindre än den intensiva rapportering som fallet Petito fått.

Detta väldokumenterade fenomen kallas för “Missing white woman syndrome” och myntades av journalisten Gwen Ifill 2004. På senare tid har fenomenet blivit föremål för både debatt och flera studier inom såväl samhällsvetenskap, kriminologi och journalistik.