När en person försvinner är media mer benägna att rapportera om det om personen i fråga är vit, kvinna och övre medelklass än om personen är av en annan hudfärg, ett annat kön eller samhällsklass. Även om andra personers försvinnande också har ett nyhetsvärde får de sällan samma sorts intensiva uppmärksamhet i media och särskilt inte i tv.

Ett aktuellt exempel är försvinnandet av Gabrielle Petito, som anmäldes saknad under en resa i de Förenta staterna och vars kropp senare hittades i en nationalpark i Wyoming. Fallet Petito har varit föremål för förstasidesnyheter, notifikationer från nyhetsappar och långa inslag i nyhetsprogram i amerikansk tv. Samtidigt visade en rapport från Wyoming-universitetet att 710 personer rapporterats saknade i just den delstaten mellan 2011 och 2020. Av dessa var 57 procent kvinnor och 85 procent barn. Uppmärksamheten dessa fall fått var betydligt mindre än den intensiva rapportering som fallet Petito fått.

Detta väldokumenterade fenomen kallas för “Missing white woman syndrome” och myntades av journalisten Gwen Ifill 2004. På senare tid har fenomenet blivit föremål för både debatt och flera studier inom såväl samhällsvetenskap, kriminologi och journalistik.

Det finns många exempel på när detta inträffat, framförallt i de Förenta staterna, Kanada, Storbritannien och Sydafrika. Det har beskrivit som ett exempel på en slags etnisk hierarki som kan påverka en redaktions bedömning av vilka försvinnanden som anses vara viktiga att bevaka. En faktor kan också vara bristen på mångfald på redaktionerna, vilket gör att man värderar offer av samma hudfärg som en själv högre för att det också är någon man har lättare att relatera till.

I en studie vid Northwestern-universitetet av rapporteringen i lokala medier fann man att även om vita kvinnor bara utgjorde en tredjedel av befolkningen handlade hälften av artiklarna om vita kvinnor. Studien fann att svarta var "väsentligt underrepresenterade" i artiklarna. Inte nog med det, för artiklarna tycktes även lägga större vikt vid personernas öde och personliga berättelse än i artiklar om andra personer, vilket implicit signalerade att de vita kvinnornas berättelser var viktigare.

Hur media rapporterar om försvunna kvinnor och vad som hänt dem präglar vår syn på kvinnliga brottsoffer i allmänhet. Vilka fall som redaktionerna väljer att bevaka har alltså betydelse.

I en studie vid Southern Mississippi-universitetet har man identifierat andra faktorer som tycks spela en roll i redaktionernas bedömning av vilka försvinnanden som är värda uppmärksamhet: kvinnornas attraktionskraft uttryckt i utseende, ålder och kroppsstorlek. I en artikel om fallet Petito i the Washington Post beskrivs Gabby Petito exempelvis som en blåögd, blond och äventyrslysten 22-åring.

Beskrivningen av förvunna svarta kvinnor i media fokuserar i allmänhet på offrens problem, som våldsamma pojkvänner eller svåra levnadsförhållanden, medan vita kvinnor oftare fokuserar på deras roll som döttrar eller mödrar.

Synen på kvinnliga brottsoffer
Katarina Wennstam ger perspektiv på hur kvinnor i utsatta situationer porträtteras och betraktas, och vad det säger om samhällets syn på kvinnor i stort.