De flesta däggdjur är fertila fram tills de dör, medan det inte är ovanligt att kvinnor slutar få barn i 40-årsåldern och sedan lever lika länge till. Det finns en evolutionär fördel med att ha äldre mor- och farmödrar nära till hands.
Kvinnor utan egna småbarn kan nämligen hjälpa sina egna döttrar att hålla småttingarna vid liv. Föräldraskapet är krävande och ju fler barn en kvinna föder desto större energisk börda blir det för mammorna att hantera dem. Med fler vuxna närvarande, det vill säga mor- och farmödrar, klarar mammorna av belastningen och kan föda fler barn. Den här teorin kom forskare fram till på 1960-talet och kallade den mormorshypotesen.
Mormorshypotesen handlar kort och gott om att den äldre generationen kvinnor hjälpte till att ta hand om och samla mat till småbarnen så mammorna kunde fokusera på det senaste spädbarnet. Mor- och farmödrarna hade mer tid för barnen än mammorna och lärde dem också sociala kompetenser som samarbete, empati och förmågan att utveckla nya färdigheter.
Det finns flera bevis på detta. Forskare har hittat dokument från 1600-talets Kanada där katolska präster bokförde alla som föddes, gifte sig, flyttade till/ från och dog i församlingen. När man i modern tid undersökte de här dokumenten visade det sig att döttrar som bodde nära sina egna mödrar fick fler barn än de som flyttat längre ifrån dem. Döttrar som levde 300 km och längre ifrån sina egna mödrar hade i medeltal 1,75 färre barn än de som levde nära sina egna mammor.
