Den 4:e april 1949 signerade tolv nationer från båda sidor Atlanten ett fördrag i Washington där de enades om att betrakta ett angrepp på en av dessa nationer som ett angrepp på dem alla. Bakgrunden var en gemensam rädsla för Sovjetunionens ökade inflytande i Europa, särskilt efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948. Den Nordatlantiska fördragsorganisationen var född (eng. North Atlantic Treaty Organization, förkortat NATO.) Alliansen kom att utgöra en motvikt till Warszawapakten som några år senare bildades efter samma modell, av Sovjetunionen och de nationer som stod under deras inflytande och kontroll.

Idag beskriver Nato sig som "en politiskt och militär allians", vilket i praktiken innebär en militärpolitisk samarbetsorganisation. Den politiska dimensionen betonas för att tydliggöra att man i första hans söker fredliga lösningar på konflikter i sitt närområde och att förebyggande arbete är prioriterat. I organisationens strategiska ramverk definieras Natos huvuduppgifter som gemensamt ansvar, krishantering och säkerhetssamarbete.