Ett svart hål är en plats i rymden där gravitationen är så stark att inte ens ljuset kan undkomma det. Den oerhörda kraften i gravitationen beror på att materia klämts ihop på ett mycket litet utrymme, något som kan ske när en stjärna dör.
Eftersom inte ens ljuset undkommer svarta hål är de osynliga. För att observera svarta hål krävs speciella teleskop som kan studera stjärnor som är väldigt nära svarta hål och upptäcka att de agerar annorlunda än andra stjärnor.
Pristagarna
De tre pristagarna är Roger Penrose (Storbritannien), Reinhard Genzel (Tyskland) och Andrea Ghez (USA).
Roger Penrose visade att den allmänna relativitetsteorin leder till att svarta hål kan bildas. Genom komplicerade beräkningar kunde han i mitten av 1960-talet bevisa att Albert Einsteins allmänna relativitetsteori förutspår förekomsten av svarta hål, något som Einstein själv tvekade på. Penrose kunde även beskriva det som kanske är det märkligaste med alla svarta håll, nämligen att i deras mitt finns ett tillstånd, kallad för en "singularitet", där alla kända naturlagar upphör, inklusive tid. I singulariteten finns en oändlig historia och en oändlig framtid samtidigt, då tiden inte rör sig från det ena eller mot det andra. (För övrigt ett tydligt exempel på vad man på engelska kallar för "mindfuck", något som hjärnan inte kan processa.)
På 1990-talet gjorde det nya rymdteleskopet Hubble det möjligt att rikta blicken mot centrumet av vår egen galax för att undersöka det. Där fann man ett kluster av stjärnor och het gas, som kunde användas för att beräkna gravitationen av Vintergatans mittpunkt, kallad Sagittarius A* [dvs. Skytten (stjärntecknet) ] och på ett avstånd av 25 000 ljusår från jorden.
Genom att studera detta centrum under fyra år upptäckte två parallella forskargrupper, ledda av Reinhard Genzel respektive Andrea Ghez att något osynligt och extremt tungt styr stjärnornas kretslopp närmast mitten av vår egen galax. Ett supermassivt svart hål är den enda i dag kända förklaringen.
