Begreppet används främst inom den kriminologiska debatten och är en metod för att stävja oönskat beteende. Genom att på förhand deklarera att man inte kommer tolerera några övertramp markerar man att man inte kommer ge någon en andra chans.

När den tillämpas inom polisväsendet innebär det att poliser ska ingripa mot all form av kriminalitet även om brottet är mindre. Tanken är att om mindre förseelser tillåts - exempelvis fönsterkrossning - leder det till en allmänt ökande kriminalitet i samhället och omvänt, om mindre förseelser stoppas leder det till ett laglydigare samhälle. Teorin lanserades i en artikel i The Atlantic 1982 och har blivit en av de mest citerade inom polisväsendet.

Om det verkligen förhåller sig så är emellertid oklart då det inte finns någon klar vetenskaplig konsensus i frågan. Däremot förefaller det så att om man ser till att lagar fönster och skadegörelse snabbt så blir grogrunden för kriminalitet mindre.

Moscow Graffiti Action
Foto: Alexander Popov / Unsplash

Det kan även vara så att teorin bidragit till att rättfärdiga polisiära ingripanden som sker med rasistiska förtecken. När någon attesteras och brottas ner på gatan för en misstanke om innehav av en förfalskad sedel skulle det kunna ses som ett tecken på att man har nolltolerans mot brott, snarare än vita polisers övervåld mot en svart medborgare.

När företag deklarerar nolltolerans mot exempelvis sexism, övergrepps eller rasism hos sina medarbetare menar de dock sällan allvar. Svensk arbetsrätt stoppar arbetsgivare från att sparka folk på dagen (istället får man flera varningar först). Med frilansare är det däremot fullt möjligt.

Om man anser att personen i fråga ändå förtjänar en andra chans på grund av mänskliga eller kommersiella skäl (företaget tjänar mer på att ha överseende med beteendet och fortsätta än att att avsluta relationen) så har man de facit inte nolltolerans. Då är det bara tomma ord, och effekten blir att de oönskade beteendet fortsätter.