Därför är partiledardebatterna så tjafsiga

Direktsända tv-debatter har funnits sedan 1979 och har förändrat debattklimatet i grunden.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi, Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar, Centerpartiets ledare Annie Lööf, Liberalernas ledare Johan Pehrson, Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, Kristdemokraternas ledare Ebba Busch och Moderaternas ledare Ulf Kristersson under tisdagskvällens partiledardebatt i Expressen TV. Foto Fredrik Sandberg / TT

I teorin låter det bra, förstås. Partiernas företrädare debatterar ett förutbestämt ämne i ett visst antal minuter, får tid att lägga ut texten om den egna politiken och att replikera på andra. I praktiken blir det ganska tjafsigt, gnälligt och bråkigt.

En anledning till att det politiska samtalet blivit torftigare på senare år är att politiker är så märkbart medvetna om att de har publik.

Vissa hävdar att den här utvecklingen började strax efter att C-Span börjat direktsända debatterna i den amerikanska kongressen 1979. Även om det var få eller inga i publiken på plats och även om C-Spans låga tittarsiffror varit ett återkommande skämt på Vita Husets årliga korrespondentmiddagar så var det ändå fler än publiken på plats. Såväl visionära förslag som dräpande kommentarer var material som kunde spridas vidare som klipp i tv-kanalernas nyhetssändningar, och det förlängde debatterna.