Så låter fyra av de vanligaste vårfåglarna

När solen värmer och löven håller på att spricka är det som om fåglarnas sång hörs tydligare än vanligt. Men vet du vilket läte som hör till vilken fågel?

Sädesärla

Översatt från latin betyder sädesärlans namn ungefär "Den vita som vippar med med stjärten." (Motacilla alba). Det svenska namnet syftar på att den är tidig vid sådden, eftersom den lilla slanka flyttfågeln når svenska breddgrader vid tiden för vårbruk i mitten av april. Då har de flugit hit från södra Europa, mellanöstern eller nordöstra Afrika där de har sina vinterkvarter. På nyharvade åkrar kan man se sädesärlan där den söker maskar, småkryp och larver även om den normala dieten mest består av insekter.

Fågeln är 18-20 cm från näbb till stjärt, en lång stjärt som ständigt vippar och är i rörelse. Det är den enda vita, grå och svarta i sin storlek i Sverige och därför lätt att identifiera. Fågeln finns i hela landet och honan bygger boet lite varstans så länge det finns ett visst skydd från ovan. Man ser därför ofta bon under hustak. Fågeln är mycket vanlig, över hela Europa och den tempererade delen av Asien men finns inte i Nordamerika eller det södra halvklotet.

Sädesärlans läte är ett tydligt, ljust "tzilitt-tzilitt", som kan påminna lite om något av R2-D2s läten. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, utan består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara, exempelvis om en rovfågel kommer alltför nära eller när den vill försvara sitt revir, ändras lätet till ett skarpt tzi-zi följt av längre snabba ramsor av kvittrande toner som om den försöker småprata med sig själv för att behålla lugnet.

Talgoxen

På latin heter talgoxe sakligt nog parus major, stor mes. Det ska tolkas som en beskrivning av vilken familj fågeln tillför, inte av fågelns kynne. Talgoxen är den största av de europeiska mesarna, runt 15 cm från den grova näbben till stjärt. Talgoxen är gul och svart med gråa drag och vita kunder. Det svarta bandet på magen indikerar kön. Hos hanarna är bandet bredare, och hanarna kan också ha lite klarare färger än honorna, men detta varierar mellan olika underarter.

Talgoxen flyttar inte på sig. Den finns över hela landet på de flesta ställen men är mindre vanlig i Norrlands inland. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Boplatsen är ofta en hålighet i ett gammalt träd och har därför varma känslor för fågelholkar som den mer än gärna flyttar in i. Den äter insekter och frön, men är mycket förtjust i bröd och talg.

Det går nästan inte att säga hur en talgoxe låter eftersom den har en av de bredaste repertoarerna av alla svenska fåglar med upp till 40 olika ljud, och dessa ljud varierar dessutom mellan olika individer. Men man brukar ändå lyfta fram taktfastheten - messång är i allmänhet mer rytm än melodi - vilket gör att den låter som om den försöker meddela sig med morsekod. Lätet består av många stavelser, men ett vanligt läte är trestavigt och tvåstavigt. Det trestaviga kan låta som fågeln tjatar en siffra: trettisju, trettisju, trettisju. Det tvåstaviga påminner mer om en cykelpump - ti-tu-ti-tu-ti-tu.

Blåmes

Som det latinska namnet antyder har vi att göra med en väldigt blå fågel. Cyanistes kommer från det grekiska ordet "kuanus" som betyder mörkblå, medan artnamnet betyder himmelsblå. Blåmesen ser saken annorlunda, eftersom den är en av de fåglar som kan urskilja ultraviolett ljus. Fågelns hjässa reflekterar detta ljus, vilket gör att fåglarna lätt kan könsbestämma andra individer eftersom de reflekterar de ultravioletta strålarna i olika hög grad. För oss människor är det svårare att se, men hanen brukar ha en lite mörkare och klarare blå färg än honan.

Fågeln är runt tolv centimeter från näbb till stjärt och finns i löv- och blandskog, i trädgårdar och parker. Framförallt håller den till i de södra och mellersta delarna av Sverige men de senaste decennierna har den blivit allt vanligare i norra Sverige.

Som så många andra mesar tycker den om håligheter i träd och bergsprickor. Där bygger de sina små bon där honan ruvar på äggen under 12-15 dygn medan hanen hämtar mat till henne.

Maten består mestadels av insekter, larver och puppor. Man ser den också i närheten av fågelbord under vintern där den äter oljerika frön, hackar på brödbitar och mumsar talg.

Lätet är varierande men det mest typiska består av två, tre höga toner (runt 8kHz) som ofta transkriberas som "sisi" eller "sisisi". följda av en klar drill. Den är något djupare tonläge och består av 5 till 15 kortare element.

Koltrast

Det latinska namnet är en tautologi, då "Turdus" betyder trast och "merula" betyder koltrast. Det är den mest vanligt förekommande trastsorten i Europa. Från början var koltrasten en utpräglad skogsfågel men när urbaniseringen tog fart på 1800-talet urbaniserades även koltrasten och idag bor den också i parker och trädgårdar, vilket gör den till en så kallad kulturföljare. Koltrasten finns i trädgårdar, skogar och parker i södra och mellersta Sverige samt längs Norrlands kustland, där den dock blivit mer sällsynt. Den huvudsakliga födan är frön, bär, insekter och maskar.

Utseendet är bekant, men det är hanens utseende vi främst förknippar med arten. En kolsvart kropp, gula ögonringar och mäter ca 25 cm från den gula näbben till stjärten. Honan är inte svart utan mörkbrun, ibland olivgrå. Hennes panna är oftast ljusare. Koltrasten har mycket bra mörkerseende, vilket ger den en fördel i sin hemmiljö - de mörka skogarna - och ett skydd mot andra rovfåglar.

Koltrastens sång är berömd, och har något mänskligt över sig i rytmen. Även här kan R2-D2 passa som referens. Samtidigt är den djupt melodisk, med både lite vemodiga toner och glittrande kvitter.