Den första januari är den internationella pizzadagen. Det sägs att vi äter dubbelt så mycket pizza än en vanlig söndag på nyårsdagen i Sverige. Platt bröd med olika sorters topping tycks människor ha ätit i alla tider, om än i lite olika lokala varianter. Runt medelhavet har man ätit varianter som påminner om dagens focaccia sedan antiken.
I bok sju av det romerska nationaleposet Aeneiden skriver poeten Virgilius om hur hjälten Aeneas anländer till Latium (idag Lazio) med båt från Kartago. Han och besättningen slår sig ner under ett träd där de serveras ett tunt bröd av vete. De lägger svamp och kryddor på toppen och äter upp alltsammans. Det får Aenas son Ascanius att utropa "Titta! Vi åt till och med våra tallrikar!". Och det var lite av poängen. Med sin topping fungerade det mjuka tunnbrödet som ett hyggligt mål mat för de som antingen inte hade råd med tallrikar, eller som befann sig på språng.
Det dröjde dock drygt 1800 år innan tunnbrödet blev det vi idag känner som pizza, men behovet var detsamma: att utfodra fattigt folk. Under 1700-talet växte Neapel mycket snabbt. Sjöfarten blomstrade och många sökte sig till staden. Mellan år 1700 och 1748 fördubblades invånarantalet till 400 000. Många levde trångt, i fattigdom och höll näsan över vattenytan genom att ta temporära jobb och utföra allehanda lättare uppgifter. De slet hårt och behövde något att äta, och pizzan passade deras behov.
Den blev arbetarklassens favoriträtt, som såldes i vart och vartannat gathörn i Neapel och där köparens budget fick avgöra storleken på pizzabiten. Den vanligaste toppingen var lokala specialiteter som tomater, ost, olivolja, ansjovis och vitlök.
