Att det finns potentiella terapeutiska egenskaper i psykoaktiva droger är inget nytt. Ursprungsfolk har i tusentals år använt psykedelika i varierande syften. Också inom västerländsk medicin forskades det flitigt i psykedeliska substanser under 1940- och 1950-talen. På 1960-talet ökade användningen av dessa ämnen särskilt inom hippierörelsen.
Det tog ändå inte länge innan myndigheter i de flesta länder satte stopp både för användning och forskning i psykedelika. I Förenta staterna inledde man det så kallade kriget mot droger 1971 och det var först kring millennieskiftet som en del av forskningsarbetet återupptogs. Goda resultat från ett antal mindre studier har lett till ytterligare forskning, bland annat vid Karolinska Institutet i Stockholm.
På annat håll i världen satsar man stort på forskning i psykedelika, till exempel Johns Hopkins University i Maryland och Imperial College i London har särskilda forskningsenheter ägnade åt de här drogerna. Det är bland annat de här universitetens forskningsresultat som tyder på att en kombination av psykedelika och traditionell samtalsterapi kan hjälpa patienter som lider av depression, men inte reagerar på andra vårdmetoder. Andra grupper som fått hjälp av de här drogerna är personer som lider av kroniskt posttraumatiskt stressyndrom, cancerpatienter med dödsångest och personer med svår anorexi.
