När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port i Peking den 1:a oktober 1949 var det en fattig nation av mestadels jordbrukare han tog kontrollen över. Som en av grundarna till Kinas kommunistiska parti hade Mao organiserat arbetare, format gerillagrupper och manövrerat ut motståndare inom partiet och blev vald till ordförande 1943. Partiet hade alltid varit starkt centraliserat men i teorin tillämpade man demokratisk socialism. Det innebär att alla partifunktionärer utses av den instans som är närmast under dem men att de inte får ifrågasätta beslut som kommer uppifrån.
Detta diktatoriska sätt att styra landet gjorde att flera av Maos försök att industrialisera Kina under de följande decennierna misslyckades och att de fick ödesdigra konsekvenser. Uppskattningsvis dog mellan 15 och 45 miljoner kineser till följd av den omfattande hungersnöd som “Det stora språnget” i början av 1960-talet resulterade i. Ytterligare några miljoner strök med under “Kulturrevolutionen”i slutet av samma årtionde. Att siffrorna är osäkra beror på att Kinas ledning aldrig offentliggjort några närmare uppskattningar. Syftet med kulturevolutionen var att avlägsna makthavare som Mao ansåg hade slagit in på en kapitalistisk värld. I praktiken handlade det om att den paranoide högste ledaren ville rensa ut alla som han ansåg hotade hans ställning.
