I slutet av 1901 hade Ibn Saud tröttnat på att leva i exil i Kuwait. Hans familj hade styrt över den Arabiska halvöns centrala delar från sent 1700-tal till 1880. Samma år som han föddes drevs Ibn Sauds familj i exil när deras rivaler tog makten. Vid 21 års ålder satte han av mot sin födelsestad, Riyadh.
Tillsammans med 40 krigare och lika många kameler nådde han staden i skydd av nattens mörker i januari 1902. De tog sig över stadsmurarna och la sig i bakhåll för guvernören som tagit landet ifrån Ibn Sauds familj. När guvernören tog sin dagliga morgonpromenad utanför slottet stormade Ibn Saud och hans män fram, högg ner guvernören och tog kontroll över slottet och därmed staden. De kommande två åren ökade hans inflytande och bit för bit även hans territorium tills Ibn Saud kontrollerade de centrala delarna av den Arabiska halvön.
Detta område bestod dock mestadels av tom öken och var så avskärmat från resten av världen att hans återvunna rike var militärt och politiskt betydelselöst utanför dess egna gränser. De kommande tre decennierna arbetade Ibn Saud för att ta kontroll över de inflytelserika västra delen av halvön och i september 1933 utropade han de två hittills separat styrda delarna till ett enat kungarike - Saudiarabien - och utsåg sig själv till dess monark.
Likväl var Saudiarabien som nation mer eller mindre betydelselöst i såväl regionen som på den globala arenan, men på samma sätt som Ibn Saud gått från betydelselös till oumbärlig i sitt hemland skulle Saudiarabien göra en liknande resa på världspolitikens arena. På hemmaplan hade vapnens övertalningsförmåga gett effekt och skulle göra det även på den globala arenan. Här handlade det dock inte om svärd och kanoner, utan om det ekonomiska stridsmedlet: Olja.
