Det finska hoppet om självständighet hade tänts på våren samma år, och tog fart i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland. Som finländarna såg saken hade landet inte längre någon storfurste efter att den ryske tsaren Nikolaj II abdikerat den 15:e mars 1917.
Åtta månader senare, den 15:e november, förklarade lantdagen (det finländska parlamentet) sig vara självstyrande med stöd i Finlands grundlag. Den var den gamla svenska grundlagen från 1772, en rest från en tid när Finland tillhörde Sverige. (Ryssland erövrade Finland från Sverige i finska kriget 1808-1809).
Den gamla grundlagen var dock anpassad för en monarki med ärftliga adelsprivilegier och på bara en månad tog senaten (regeringen) fram ett förslag till en republikansk regeringsform. Lantdagen antog förslaget den 6:e december. Därmed röstade man också för självständighetsförklaringen som tekniskt sett var ett förord till den nya regeringsformen.
Några veckor senare utfärdade Rysslands regering ett dekret som erkände Finlands oavhängighet, vilket godkändes av den allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet. Finland var därmed formellt en självständig nation.
