En objektiv, saklig journalistik kräver inte ett neutralt eller torrt språk. Varje redaktion har sina egna skrivregler, ett samling principer som avgör om journalisterna ska skriva mejl eller epost, Vitryssland eller Belarus, Franciskus eller Francis.

Den första skrivregeln är att det ska vara lätt att förstå vad vi vet. En tydlig mening är resultatet av en tydlig tanke. Ett sätt att hjälpa folk förstå aktuella händelser är genom att förklara dem på ett så begripligt sätt som möjligt. Så fundera på vad du vill säga, och säg det sedan så enkelt som du kan.

George Orwells sex grundläggande regler (ur "Politics and the English Language" 1946) gäller även oss.

  1. Använd aldrig en liknelse eller metafor som du är van att se i tidningar. (Med andra ord: variera språket och se upp för klyschor.)
  2. Använd aldrig ett lågt ord där ett kort ord duger.
  3. Om det är möjligt att ta bort ett ord, ta alltid bort det.
  4. Använd aldrig passiva formuleringar när aktiva formuleringar duger.
  5. Använd aldrig en utländsk fras, ett vetenskapligt ord eller fackspråk när du kan använda ett vardagligt ord. (Orwell skrev "ett engelskt ord")
  6. Bryt mot dessa regler så fort du kan för att undvika för att säga något barbariskt.

Våra läsare och lyssnare är intresserade av våra förklaringar. Det är språket vi använder när vi förklarar som avgör om de fortsätter eller om de ger upp.

Målet är att skriva och prata som vanliga människor pratar när de vill förklara ett ämne de kan mycket om. Vi ska därför använda ett vardagligt, modernt språk istället för ett allmängiltigt, vetenskapligt eller byråkratiskt språk. (Använd därför "rik" istället för "förmögen", "pengar" istället för "kapital", "folk" istället för "människor", "present" istället för "gåva".)

Ta läsaren i handen och led dem till förklaringar genom att relatera till saker som de faktiskt kan relatera till. Bisatser leder tanken på stickspår. Många bisatser gör att läsaren går vilse. Du-tilltal är ofta bättre än "man"-tilltal som inte tilltalar någon i allmänhet, särskilt i sociala kanaler. Du kan likväl behöva använda "man" ibland. Som bekant är det en fin linje mellan att formuleringar som "som bekant" framstår som ett generöst sätt att inkludera läsaren och att de framstår som skryt.

Var försiktig med att försöka tilltala alla. Det tilltalar ofta ingen. Svepande generaliseringar tyder på att vi gissar, inte att vi vet. Det blir lätt många "många" när man inte har koll på fakta.

Länka alltid till våra källor och se till att du faktiskt läst dem. Googla efter motsatsen när det är extra viktigt. Länka i första hand till primärkällor (forskning eller bandade intervjuer) och i andra hand till kollegor i branschen som vi vet har faktagranskare anställda. Skriv aldrig ut spekulationer, gissningar eller åsikter. Vi heter vad vi vet, inte vad vi gissar.

På Vad Vi Vet följer vi stora drag TTs skrivregler, kallade TT-språket, samt Språkrådets rekommendationer. Men Vad Vi Vets språk skiljer sig på några viktiga punkter, sammanfattade nedan.

Citat

Till skillnad från de flesta andra medier i Sverige använder vi oss inte av talstreck ("-") utan av citattecken, i enlighet med många respekterade internationella nyhetskällor.

Var dock försiktig med citat. Direkta citat ska endast användas när personen säger något som är överraskande, eller när de är beskrivande på ett grafiskt särskiljande sätt. I alla andra fall går det förmodligen utmärkt att parafrasera personen i förkortad form. Den mest meningslösa citatet är ett slappt citat kopplat till en namnlös källa: "Alla är överens om det" säger en person med insyn i processen.

Namn och titlar

Det är mycket viktigt att personnamn återges helt korrekt. Ett felaktigt skrivet eller uttalat namn signalerar slarv eller bristande respekt för den människa som intervjuats eller beskrivs och minskar också trovärdigheten för texten eller podden som helhet. Fråga därför i samband med intervjuer hellre en gång för mycket än för lite hur personen stavar sitt namn. Vid minsta oklarhet: fråga igen och bokstavera. I poddar: repetera deras namn tills de godkänner uttalet och skriv sedan ner det fonetiskt för att få det rätt i manus.

För titlar och stavning följer vi TT-språket. Sättet vi refererar till personer i våra texter skiljer sig dock från de flesta svenska kollegor.

Första gången vi namnger en person gör vi det med titel och namn i sin helhet ("skådespelaren Eva Röse") och övergår sedan till att endast använda efternamn. ("... har Röse fått stort genomslag...") så länge texten enbart handlar om den personen eller hens perspektiv på det aktuella ämnet. Varje gång en person återintroduceras i texten ska det ske med både för- och efternamn. ("När Eva Röse hörde talas om detta...") Titel är då endast nödvändig om sammanhanget kräver det.

Detta sätt att behandla namn bidrar till ett smidigare och mindre repetitivt språk än om det fulla namnet skrivs ut flera gånger efter varandra. Det är också ett sätt att markera en professionell distans till den omskrivna. Att använda förnamnet är därför otänkbart - vi porträtterar inte de vi intervjuar eller skriver om som om de vore kompisar.

Ämbetspersoner

Personer som innehar ämbeten ska i första hand beskrivas som innehavare av dessa ämbeten. När personen introduceras till läsaren eller lyssnaren sker det genom den formella titeln följt av det fulla namnet ("Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan") vilket därefter förkortas till titel och namn ("president Erdoğan") eller enbart titeln "presidenten" men aldrig enbart efternamn. Alla titlar skrivs med gemen begynnelsebokstav.

Detta gäller även svenska ämbetsmän och kvinnor. Efter en inledande formell introduktion förkortas namnet till titeln, eller titel och namn, men aldrig enbart namnet. Detta för att dessa personer i första hand representerar sina ämbeten.

Statsminister Stefan Löven är således statsministern, inte "Stefan Löven" eller "Löven". Undantaget är i de sammanhang där hans politiska färg är viktig, då han också kan tituleras "Socialdemokraternas partiledare", eller "partiledare Löven" för att särskilja honom från andra personer som har eller har haft liknande förtroendeuppdrag.

På samma sätt blir Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr blir "finansborgarrådet", Uppsalas länspolismästare Erik Steen blir "länspolismästaren",  och bostadsrättsföreningens ordförande Amir Sanari blir "ordförande". Att förenkla omnämnandet till att enbart skriva ut efternamnet kommer inte på tal, då det vore att ignorera det ämbete de är valda till.

Detta gäller även personer på ansvarsfulla poster i näringslivet, när detta är relevant, och då ska även företagets namn nämnas. H&M-gruppens styrelseordförande Karl-Johan Persson omnämns därför som "H&M-gruppens styrelseordförande" efter den formella introduktionen. Deras hållbarhetschef Anna Gedda blir därmed "H&Ms hållbarhetschef" i en längre text.

Undantaget från reglerna ovan är längre personporträtt då man för att undvika repetition kan övergå till att enbart skriva ut efternamnet. Så fort en del av texten handlar om det ämbete och den roll man har ska detta poängteras genom att titeln åter uttalas.


Skrivreglerna uppdaterades senast 2020-09-07.