En objektiv och saklig journalistik kräver inte ett neutralt eller torrt språk. Varje redaktion har sina egna skrivregler, ett samling principer som avgör om journalisterna ska skriva mejl eller epost, Vitryssland eller Belarus, Franciskus eller Francis.

Vad vi väljer att förklara är likväl viktigare än hur vi väljer att förklara det. Ointressanta ämnen kan inte räddas av ett tydligt språk, men under arbetets gång kan ett tydligt språk oss att upptäcka när vi valt ett ointressant ämne. Då är det bättre att avbryta arbetet och ta sig an ett nytt ämne än att publicera skit.

Ett exempel på en otydlig rubrik som inte ger någon förklaring till vad artikeln handlar om. Ingressen skvallrar dock om att ämnet antingen är förklarat på ett ointressant sätt, eller att ämnet i sig är ointressant eftersom det verkar innehålla klyschor.

Den första skrivregeln är att det ska vara lätt att förstå vad vi vet. En tydlig mening och en tydlig rubrik är resultatet av en tydlig tanke. Ett sätt att hjälpa folk förstå aktuella händelser är genom att förklara dem på ett så begripligt sätt som möjligt. Så fundera på vad du vill säga, och säg det sedan så enkelt som du kan.

En dålig förklaring är antingen obegriplig eller osannolik. I det här fallet undrar läsaren redan i ingressen om det verkligen kan stämma att ett arbete med att göra en vd mer synlig kan resultera i ökade marknadsandelar. Vad ingressens sista citat har med saken att göra förblir ett mysterium.

Underskatta inte publikens förkunskaper, men överskatta dem inte heller. Att skriva "den tyska sportbilstillverkaren Porsche" är att dumförklara, inte att förklara. Att skriva om "elektorsröster" i amerikansk politik utan att förklara ett så centralt begrepp är uteslutande och ogeneröst. Där vi redan gjort en förklaring, eller där andras förklaringar duger, ska dessa länkas till begreppet i texten.

Felstavningar fräter på trovärdigheten. Använd rättstavningsfunktionen flitigt. Kontrollera alla ord med vågiga röda streck under. Låt en oinsatt kollega läsa igenom texten och markera det som hen inte förstår direkt.


Hur vi använder språket

George Orwells sex grundläggande regler (ur "Politics and the English Language" 1946) gäller även oss på Vad Vi Vet.

  1. Använd aldrig en liknelse eller metafor som du är van att se i tidningar. (Med andra ord: variera språket och se upp för klyschor.)
  2. Använd aldrig ett lågt ord där ett kort ord duger.
  3. Om det är möjligt att ta bort ett ord, ta alltid bort det.
  4. Använd aldrig passiva formuleringar när aktiva formuleringar duger.
  5. Använd aldrig en utländsk fras, ett vetenskapligt ord eller fackspråk när du kan använda ett vardagligt ord. (Orwell skrev "ett engelskt ord")
  6. Bryt mot dessa regler så fort du kan för att undvika för att säga något barbariskt.

Ett förklarande språk förklarar

Våra läsare och lyssnare är intresserade av våra förklaringar. Det är språket vi använder när vi förklarar som avgör om de fortsätter eller om de ger upp.

Målet är att skriva och prata som vanliga människor pratar när de vill förklara ett ämne de kan mycket om. Vi ska därför använda ett vardagligt, modernt språk istället för ett allmängiltigt, vetenskapligt, byråkratiskt eller floskelartat språk. (Använd därför "rik" istället för "förmögen", "pengar" istället för "kapital", "folk" istället för "människor", "present" istället för "gåva".)

Metaforer och liknelser får användas när de erbjuder en genväg till förståelse och aldrig annars. Klyschor och slitna uttryck ska undvikas.

Två sätt att upptäcka tomma ord är att fundera på om de bidrar till en förklaring eller att fundera över motsatsen. I exemplet ovan saknas en förklaring på vilket sätt en omarbetad hemsida bidrar till journalistik. Och vad är motsatsen till "högkvalitativ journalistik" vara? I det andra stycket är "tvärfunktionell" överflödigt och "en iterativ process" borde ha förklarats som en process där man ständigt lär sig saker. Men ställer man sig frågan om vad motsatsen skulle vara inser man att det hela är tomma ord. Ett Vvv-sätt att förklara hade varit "Göteborgs-Postens nya hemsida är utformad för att göra det lättare att få överblick över den mängd artiklar som tidningen producerar. Den är utvecklad tillsammans med designbyrån Brandwork. Antalet prenumeranter har ökat, varav de digitala prenumerationerna blivit dubbelt så många."

Ta läsaren i handen och led dem till förklaringar genom att relatera till saker som de faktiskt kan relatera till. Bisatser leder tanken på stickspår. Många bisatser gör att läsaren går vilse.

Du-tilltal är ofta bättre än "man"-tilltal som inte tilltalar någon i allmänhet, särskilt i sociala kanaler. Du kan likväl behöva använda "man" ibland. Som bekant är det en fin linje mellan att formuleringar som "som bekant" framstår som ett generöst sätt att inkludera läsaren och att de framstår som skryt.

  • Var försiktig med att försöka tilltala alla. Det tilltalar ofta ingen. Svepande generaliseringar tyder på att vi gissar, inte att vi vet. Det blir lätt många "många" när man inte har koll på fakta.
  • Skriv som om du förklarar för en vän. Alla våra texter publiceras i sociala medier där språket är lite mindre formellt och där man ofta använder sig av ett mera bjussigt, inkluderande språk i stil med "som du säkert redan vet..." Att tänka att man ska förklara något man kan för en kompis i ett ganska långt meddelande på WhatsApp är en bra ledstjärna.
  • Undvik till varje pris och i alla situationer klick-lockande och uppseendeväckande rubriker. Det är marknadsföring, inte journalistik.
Det här är inte en rubrik, utan en åsikt. Sådana bör undvikas om man vill förklara något.
  • Länka alltid till våra källor och se till att du faktiskt läst dem. Googla efter motsatsen när det är extra viktigt. Länka i första hand till primärkällor (forskning, bandade intervjuer) och i andra hand till medier som faktiskt faktagranskar sina källor på samma sätt som vi. Skriv aldrig ut spekulationer, gissningar eller åsikter. Vi heter vad vi vet, inte vad vi gissar.
  • Förklara också när vi inte vet något. Det är särskilt viktigt när något stort har hänt, då vår uppgift att förklara vad som är oklart kan hjälpa människor att navigera i en flod av rykten, spekulationer eller gissningar.

Hur vi skriver språket

På Vad Vi Vet följer vi stora drag TTs skrivregler, kallade TT-språket, samt Språkrådets rekommendationer. Men Vad Vi Vets språk skiljer sig på några viktiga punkter, sammanfattade nedan.

Namn och titlar

Det är mycket viktigt att personnamn återges helt korrekt. Ett felaktigt skrivet eller uttalat namn signalerar slarv eller bristande respekt för den människa som intervjuats eller beskrivs och minskar också trovärdigheten för texten eller podden som helhet. Fråga därför i samband med intervjuer hellre en gång för mycket än för lite hur personen stavar sitt namn. Vid minsta oklarhet: fråga igen och bokstavera. I poddar: repetera deras namn tills de godkänner uttalet och skriv sedan ner det fonetiskt för att få det rätt i manus.

För titlar och stavning följer vi TT-språket. Sättet vi refererar till personer i våra texter skiljer sig dock från de flesta svenska kollegor.

  • Första gången vi namnger en person gör vi det med titel och namn i sin helhet ("skådespelaren Eva Röse") och övergår sedan till att endast använda efternamn. ("... har Röse fått stort genomslag...") så länge texten enbart handlar om den personen eller hens perspektiv på det aktuella ämnet. Varje gång en person återintroduceras i texten ska det ske med både för- och efternamn. ("När Eva Röse hörde talas om detta...") Titel är då endast nödvändig om sammanhanget kräver det.
  • Detta sätt att behandla namn bidrar till ett smidigare och mindre repetitivt språk än om det fulla namnet skrivs ut flera gånger efter varandra. Det är också ett sätt att markera en professionell distans till den omskrivna. Att använda förnamnet är därför otänkbart - vi porträtterar inte de vi intervjuar eller skriver om som om de vore kompisar.

Ämbetspersoner

Personer som innehar ämbeten ska i första hand beskrivas som innehavare av dessa ämbeten, eftersom det är i kraft av dessa ämbeten de förekommer i våra texter.

  • När personen introduceras till läsaren eller lyssnaren sker det genom den formella titeln följt av det fulla namnet ("Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan") vilket därefter förkortas till titel och namn ("president Erdoğan") eller enbart titeln "presidenten" men aldrig enbart efternamn. Alla titlar skrivs med gemen begynnelsebokstav.
  • Detta gäller även svenska ämbetsmän och kvinnor. Efter en inledande formell introduktion förkortas namnet till titeln, eller titel och namn, men aldrig enbart namnet. Detta för att dessa personer i första hand representerar sina ämbeten, snarare än sig själva.
  • Statsminister Stefan Löven är således "statsministern", inte "Stefan Löven" eller "Löven". Undantaget är i de sammanhang där hans politiska färg är viktig, då han också kan tituleras "Socialdemokraternas partiledare", eller "partiledare Löven" för att särskilja honom från andra personer som har eller har haft liknande förtroendeuppdrag.
  • På samma sätt blir Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr blir "finansborgarrådet", Uppsalas länspolismästare Erik Steen blir "länspolismästaren",  och bostadsrättsföreningens ordförande Amir Sanari blir "ordförande". Att förenkla omnämnandet till att enbart skriva ut efternamnet kommer inte på tal, då det vore att ignorera det ämbete de är valda till.
  • Detta gäller även personer på ansvarsfulla poster i näringslivet, när detta är relevant, och då ska även företagets namn nämnas. H&M-gruppens styrelseordförande Karl-Johan Persson omnämns därför som "H&M-gruppens styrelseordförande" efter den formella introduktionen. Deras hållbarhetschef Anna Gedda blir av samma anledning "H&Ms hållbarhetschef" i en längre text.
Partiledare ska omnämnas som just partiledare, inte som personer. I exemplet ovan ges en överförenklad bild av hur politiska förhandlingar går till där användningen av personnamn istället för ämbete ger läsaren det felaktiga intrycket av att Stefan Löfven och Annie Lööf ensamma bestämmer över sitt partis politik.

Undantaget från reglerna ovan är längre personporträtt då man för att undvika repetition kan övergå till att enbart skriva ut efternamnet. Så fort en del av texten handlar om det ämbete och den roll man har ska detta poängteras genom att titeln åter uttalas.

Citat

Till skillnad från de flesta andra medier i Sverige använder vi oss inte av talstreck ("-") utan av citattecken, i enlighet med många respekterade internationella nyhetskällor.

Var dock försiktig med citat. Direkta citat ska endast användas när personen säger något som är överraskande, eller när de är beskrivande på ett grafiskt särskiljande sätt. I alla andra fall går det förmodligen utmärkt att parafrasera personen i förkortad form.

Ett exempel på ett citat som både är onödigt och för långt. Ett Vvv-sätt att förklara saken hade varit "Europeiska Unionens råd har dock enats om att agera mot 40 personer i den belarusiska statsledningen, något som rådets ordförande Charles Michel beskriver som en viktig signal."

Endast personer som är relevanta för berättelsen ska citeras. Vad mannen på gatan tycker är alltid meningslöst. Vad någon annan anser om saken saknar betydelse om det inte motsvarar en person med djup expertkunskap eller relevant erfarenhet. Likväl krävs återhållsamhet. Vi heter vad vi vet, och kravet för att inkludera en åsikt är därför mycket högt.

Ett väldigt tydligt exempel på citat som inte tillför något. En banal självklarhet blir inte mindre banal för bara att någon forskar på den.

Den mest meningslösa citatet är ett slappt citat kopplat till en namnlös källa: "Alla är överens om det säger en person med insyn i processen."

Exempel på ett citat som inte tillför något, eftersom vi inte får någon förklaring till vem den grekiska tjänstemannen är och därför inte förstår varför han är tillfrågad och därför inte kan avgöra om det han säger är viktigt eller bara en åsikt. Om Grekland är iblandade i historien (vilket inte framgår) och om han dessutom arbetar i regeringskansliet i Aten bidrar citatet till ökad förståelse. I alla andra fall är det helt meningslöst och kan ersättas.

Organisationer

  • Isis är det namn vi använder för terrornätverket i mellanöstern, istället för IS, eller Islamska Staten då det förmedlar en air av legitimitet de inte har. Mer om det här.
  • Republikanska partiet och Demokratiska partiet i de Förenta staterna skrivs alltid med stor begynnelsebokstav för att undvika missförstånd gällande att ett är mer demokratiskt sinnat än de andra (de är de inte), eller att antirojalism är det andra partiets huvudsakliga fråga (så är inte fallet).

Länder, territorier och städer

Vi har en något mera konservativ hållning när det gäller vissa platser än vad som är vanligt. Vi föredrar svenska benämningar och svenska stavningar även när utländska sådana är praxis.

  • De Förenta staterna / Amerikas Förenta stater Vi tydliggör att det är en federation genom att använda detta lite ålderdomliga begrepp inledningsvis. Vid upprepning och i titlar används "USA".
  • Helsingfors, aldrig Helsinki.
  • Helsingör, ej Helsingør
  • New York, inte New York City och aldrig "NYC".
  • Nordkarolina istället för North Carolina, och Sydkarolina, istället för South Carolina.
  • Norra Kaledonien istället för North Caledonia.
  • Kanada, inte Canada.
  • Kalifornien, inte Californien.
  • Washington, inte Washington D.C. för huvudstaden och "delstaten Washington" i fallet med delstaten.


Skrivreglerna uppdaterades senast 2020-12-03.