För Socialdemokraterna handlar nästan allt om solidaritet och arbete. Ända sedan arbetarrörelsen föddes i slutet av 1800-talet har mantrat varit att ensam inte är stark utan att det är grupper av arbetare som sluter sig samman mot ett gemensamt mål som får samhället att förändra sig.

Sedan andra världskriget har Socialdemokraterna varit den dominerande kraften i svensk inrikespolitik, största parti och det parti som innehaft regeringsmakten under långa perioder. Mycket av den välfärd vi idag tar för givet i Sverige är resultatet av socialdemokratiska reformer under perioder när det både var högkonjunktur och höga skatter, och vi därmed hade råd att utöka statens ansvar för medborgarna.

Från början ansågs partiet vara radikalt genom att insistera på att icke-röstberättigade arbetare utan förmögenhet skulle ha samma medbestämmanderätt som den lilla klick adel och förmögen borgerlighet som dittills bestämt över landets öde. När Socialdemokraterna vuxit i popularitet och bidragit till rösträttsreformer kom man till makten med en idé om att staten skulle ta ansvar för att alla fick det bättre. På ett drygt halvsekel gick man från att betraktas som anti-statligt till att vara närmast överstatligt, i alla fall i de politiska motståndarnas ögon.