För att förstå den svenska hållningen måste man börja med att förstå vad forskningen säger. I tusentals år har epidemier och pandemier av olika slag drabbat och påverkat samhällen. Forskning om hur de ska hanteras, begränsas och stoppas är dock betydligt yngre. Det var i samband med att den spanska sjukan utvecklades till en pandemi på 1920-talet som man började samla in tillförlitlig data. De senaste hundra åren har världen drabbats av pandemier vid flera tillfällen, exempelvis 1958-1959, 1968 och 2009. För varje utbrott har kunskapen om hur man ska agera utvecklats till det bättre, och de har därför kunnat stoppas tidigare.

Världshälsoorganisationen WHO har axlat rollen som den institution som sprider tillgänglig forskning och som ger råd om hur enskilda länder bör agera för att sätta upp en plan för man ska hantera en pandemi. (WHO definierar pandemi som en global epidemi orsakad av ett nytt influensavirus där det finns liten eller ingen immunitet hos mänskligheten.)

Under 2018 publicerade WHO en handbok för hur regeringar bör agera för att hantera pandemier. I korthet går det ut att vara beredd, försöka upptäcka tidigt, begränsa spridningen, kontrollera utbrottet och slutligen eliminera smittan. WHO har även tagit fram en översiktskarta för vilka åtgärder som bör göras inom olika områden under en pandemis olika faser.

WHOs rekommendationer för att hantera en pandemi. Källa: WHO.

Man tar också fram råd kring vilka åtgärder som anses vara mest effektiva för att förhindra spridning. Den senaste upplagan av dessa råd (innan pandemin) publicerades i oktober 2019 och beskriver de folkhälsoråd som bör vidtas för att minimera risken och effekten av epidemisk och pandemisk influensa. (Coronaviruset SARS CoV-2 är till sin natur ett influensavirus men kallas inte för en influensa eftersom det skiljer sig på två viktiga punkter: inkubationstiden är längre och dödligheten högre.)

I rapporten finns en tabell som listar de icke-medicinska interventioner (eng. non-pharmaceutical interventions, NPI) som föreslås beroende på hur allvarlig spridningen är.

En intressant aspekt är att rapporten hänvisar till en analys av olika åtgärders effektivitet som drar slutsatsen att det inte finns några starka bevis för att munskydd är effektiva för att minska överföringen av influensavirus [sid 26]. Rekommendationen blir därför att smittade alltid bära munskydd men att allmänheten bör göra det, först när man konstaterat att epidemin är svårartad eller när den utvecklats till en pandemi [sid 27].

I juni 2020 uppdaterade WHO sina råd och började rekommendera munskydd. De konstaterade samtidigt att användningen av munskydd inte ensamt ger tillräckligt skydd eller förhindrar smitta, och att åtgärden måste kombineras med andra åtgärder.

Sverige följde planen när de andra avvek

När WHO deklarerade att covid-19 var en pandemi den 11:e mars fanns alltså en vetenskaplig konsensus för hur detta skulle hanteras, med bas i råden ovan. Till synes följde Sverige i huvudsak dessa rekommendationer de kommande månaderna, med två undantag. Man rekommenderade inte ansiktsmask och man stängde inte skolor.

Det förklaras delvis av ett annat faktum som gör oss unika: Sverige saknar en fristående smittskyddsmyndighet sedan Smittskyddsinstitutet, Statens folkhälsoinstitut och delar av Socialstyrelsen slogs ihop 2014 och bildade Folkhälsomyndigheten. Myndighetens uppdrag är bredare än att begränsa smitta, vilket gör att de måste ta hänsyn till en större mängd faktorer i sina beslut. Fördelarna med att stänga en skola måste vägas mot de psykosociala nackdelarna av att barn inte får gå i skolan. I vilket scenario mår barnen bäst?

Det svenska motståndet mot att rekommendera ansiktsmask och munskydd beror på samma sätt på en bredare bedömning än den omedelbara smittspridningen. Underlaget säger dock något annat. Av de 36 studier som FHM anger som den vetenskapliga grunden för sin hållning i frågan är 72 procent av dessa för munskydd. Övriga rapporter anger bristande bevis eller ovidkommande forskning som grund för sitt motstånd mot att rekommendera munskydd.

Den viktigaste åtgärden för att minska spridning är fysisk distansering. Det är också därför det är det centrala budskapet i Folkhälsomyndighetens råd till medborgarna: Håll avstånd och ta ansvar. Som myndighetens generaldirektör Johan Carlsson konstaterade på en av regeringens pressträffar, i mitten av november. "Vi löser inte problemet med trängsel med munskydd".

Det som är unikt med den svenska strategin är just detta. Medborgarnas eget ansvar för att förhindra smittspridning är centralt och detta förtroendebaserade sätt att förhindra smittan har rönt mycket uppmärksamhet i omvärlden. Innan pandemin är över och det finns jämförbara data av hög kvalitet går det inte att utvärdera om den svenska strategin varit lyckad eller inte.

En skylt med texten "Tack för att du håller avstånd" uppmanar till att ta hänsyn genom att hålla avstånd under coronapandemin. Foto Fredrik Sandberg / TT

Även om Sveriges strategi avvikit från hur många andra länder agerat i förhållande till pandemin, är det snarare de andra länderna som är avvikare från den strategi som WHO rekommenderade i sin rapport. Det innebar att många underskattade pandemin inledningsvis, och därefter införde mycket kraftiga åtgärder istället för ett stegvis eskalerande. (Italien är det främsta exemplet.)

Det finns flera orsaker till det. Den vanligaste förklaringen är att pressen på regeringar att agera kraftfullt blev för stort från media och allmänhet, att de ledde till att de vidtog åtgärder utan stöd i forskningen. Så var exempelvis fallet i Danmark där landets smittskyddsmyndighet Statens Serum Institut inledningsvis tog avstånd från regeringens strategi, något Anders Tegnell berättade om i sitt sommarprogram.

Man ska inte heller glömma bort att uppdelningen mellan regering och myndigheter, mellan politiker och experter, också är unik i Sverige. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre. Regeringen har alltså att rätta sig efter Folkhälsomyndighetens rekommendationer, inte tvärtom.

Rekommendationer och restriktioner

Det har verkat som om den svenska regeringen i huvudsak förlitat sig på rekommendationer istället för de restriktioner. Det stämmer inte riktigt. Ända sedan starten har regeringen också infört olika restriktioner, men däremot har de inte varit lika hårda som i andra länder. En förklaring är att den svenska regeringen saknar de möjligheter att förklara undantagstillstånd och utfärda utegångsförbud som andra regeringar kunnat göra.

Enligt såväl Folkhälsomyndigheten som regeringen var behovet av skärpta restriktioner litet under våren, eftersom svenskarna inledningsvis var mycket snabba att anpassa sig till rekommendationerna och därmed förhindrade en smittspridning som hade överbelastat sjukvården.

När smittspridningen ökat igen efter sommaren, och när det funnits allt fler tecken på att svenskarna inte längre följer rekommendationerna har regeringen successivt tvingats införa fler restriktioner i hopp om att försöka åstadkomma samma effekt som under våren.

Det här kan du göra för att motverka att smittan sprids
Antalet insjuknade i covid-19 ökar snabbt i Sverige. Vi sammanfattar de nya råden du bör förhålla dig till.

Fotot på Anders Tegnell är taget av Amir Nabizadeh / TT.

Korrigering 17/10: I en tidigare version av artikeln beskrevs bedömningen av att de andra länderna avvek från WHOs strategi som "objektiv". Då Anders Tegnell haft inflytande över den svenska strategin kunde denna bedömning ifrågasättas och meningen har därför omformulerats.

Uppdatering 21/10: Fler källhänvisningar har adderats, tillsammans med ytterligare förklaringar kring WHOs rekommendationer.