I teorin låter det bra, förstås. Partiernas företrädare debatterar ett förutbestämt ämne i ett visst antal minuter, får tid att lägga ut texten om den egna politiken och att replikera på andra. I praktiken blir det ganska tjafsigt, gnälligt och bråkigt.
En anledning till att det politiska samtalet blivit torftigare på senare år är att politiker är så märkbart medvetna om att de har publik.
Vissa hävdar att den här utvecklingen började strax efter att C-Span börjat direktsända debatterna i den amerikanska kongressen 1979. Även om det var få eller inga i publiken på plats och även om C-Spans låga tittarsiffror varit ett återkommande skämt på Vita Husets årliga korrespondentmiddagar så var det ändå fler än publiken på plats. Såväl visionära förslag som dräpande kommentarer var material som kunde spridas vidare som klipp i tv-kanalernas nyhetssändningar, och det förlängde debatterna.
