👉 Gokväll! Här kommer ännu en sammanfattning av vad du behöver veta om det viktigaste som hänt tidigare i veckan.

⏰ Det här veckobrevet tar dig typ sju minuter att läsa. Det är längre än normalt, men det beror på att jag skrivit en lite längre inledning än jag brukar. Jag har försökt klä i ord de många funderingar jag haft på sistone om samhällets sätt att hantera, och negligera, vrede.)

👯 Fått veckobrevet av din nya sommarbästis? Starta en egen prenumeration, vettja!

Illustration Momay / Adobe Stock

Min mamma blev aldrig arg

Under min uppväxt hörde jag mycket sällan min mor uttrycka ilska när hon blev behandlad orättvist. "Jag är inte arg, jag är ledsen", brukade hon säga. Andra gånger hävdade hon att hon var besviken, men inte arg. Det var hennes sätt att säga att hon förväntat sig mer, eller ett annorlunda utfall än det som nu blev.

Idag - många år senare - inser jag att det var ett sätt för min mor att förskjuta perspektivet från det oacceptabla i situationen, det som orsakade den smärta och den vrede som hon kände, till att understryka att det inte blev som hon hade önskat. Istället för att hävda sin rätt att bli bemött på ett rimligt sätt och bli förbannad över att det inte skedde, hävdade min mor alltså rätten att vilja bli bemött på ett önskvärt sätt. Detta för att rättfärdiga sina känslor, sorgsenheten och besvikelsen när det inte skedde.

Samhället har alltid haft lättare att acceptera kvinnors besvikelse än deras vrede. Med män är det tvärtom. Det är något sorgligt över besvikna män och de får rådet att inte hålla inne med sina känslor, att bli förbannade om de så måste. Män får nämligen vara arga, och särskilt om de är unga.

En bristande förmåga att hålla tillbaka sina känslor blir i en manlig kropp ett tecken på passion och styrka. En kvinna är däremot aldrig hetlevrad, endast hysterisk. Den manliga ilskan kan till och med rättfärdiga våld, särskilt om de är unga. Att unga män slåss betraktar samhället som lika naturligt som att unga kvinnor är bli besvikna för att de inte fick vad de förväntade sig. Men arga, de får kvinnorna inte bli.

När vi förnekar en grupps möjlighet att uttrycka vrede underkänner vi också vreden som legitim anledning till att vilja förändra saker. Alexandria Ocasio-Cortez respons efter en kollegas nedsättande kommentarer på trappan till den amerikanska kongressen var en uppvisning i balansgången mellan att motiveras av ilska och att hålla tillbaka den. Hon var inte arg, hon var besviken. Hon var ledsen, men inte arg.

Men det är klart att hon också var arg och därmed tog hon en risk. Under en debatt mellan det demokratiska partiets presidentkandidater förra sommaren gjorde Kamala Harris misstaget att visa ilska över att Joe Biden inte agerat kraftfullt nog för att motverka rasistisk segregering i skolor. Ett år senare ligger det henne i fatet när man diskuterar parhästar till Joe Biden och det diskuteras om han kommer kunna komma över denna tillrättavisning. De relevanta frågan är är inte bara varför Biden är oväntat långsint och tunnhudad, utan varför Harris kände denna ilska. Vilka upplevelser hade väckt hennes  vrede?

Och så kan vi se att min mors förmåga att ägna uppmärksamhet åt känslorna istället för vad som gett upphov till dessa känslor är en produkt av ett samhälle som är mer intresserade av det senare än det tidigare. I Ett eget rum uttrycker Virginia Wolff besvikelse över hur svårt det är att få tid att skriva ifred. Ilskan är klämd mellan raderna och där kan man läsa att hon undrar över varför i helvete hon inte kan ha ett eget rum på samma självklara sätt som alla männen runt om kring henne har.

Som Leslie Jamison konstaterar i sin essä i New York Times om kvinnlig vrede är ingen kvinnas ilska en ö. Ingen mans ilska heller, för den delen. Kamala Harris är inte ensam om en undertryckt vrede över att växa upp i ett samhälle format av rasistiska och patriarkala strukturer, samma strukturer som idag motarbetar henne.  

Men, undrar jag, är det så konstigt att man blir förbannad ibland? Är det så konstigt att folk protesterar för det som borde vara en absolut självklarhet: att svarta människors liv är lika mycket värda som vita? När man ser vad som händer andra och när man inser att den som utsätts för diskriminering, för rasism och våld skulle kunna vara ens son, far, fru, man, mor eller dotter. När man ser någon tryckas ner på gatan i åtta minuter och 46 sekunder är det inte helt naturligt och mänskligt att bli förbannad då? Är det inte tystnaden från vissa eller frånvaron av känsloyttringar som är det riktigt obegripliga i stunder som dessa?

Att forma en kommitté eller bilda en förening för tillvaratagande av rättigheter är sånt man gör sen. Protesten är stundens verktyg. Kort, snabb, skränigt och med det enda syftet att avsluta något motbjudande just nu. Först gäller det att få bort polisens knä från nacken och rädda liv på de förtryckta - strukturerna får man påverka sen.

Alla större rörelser i samhället - arbetarrörelsen, kvinnokamp, klimatrörelsen - har börjat på gatan. Människor drevs ut på gatorna av ilska och rädsla. Protesterna har aldrig haft våld som strategi, men vrede som bränsle. Under Black Lives Matter har den vreden uppstått till följd av statens bruk av övervåld.

Som författaren Ta-Nahidi Coates konstaterat är det ironiskt att de svarta politiska hjältar som hyllas i samhället är de som talat om non-violence som metod och vikten av att försonas och förlåta, som Martin Luther King och Nelson Mandela. Aldrig de som slagits för något eller lett revolutioner, på samma sätt som vita gjort. Man förstår om svarta barn undrar om samhället försöker förmedla något uppfodrande till dem, snarare än något upplysande.

Det är glest mellan de politiska förebilderna för flickor också. Jeanne D'Arc satte sig upp mot överheten och se hur det gick för henne. Livet som drottning passade inte Kristina (underförstått: kanske klarade hon inte av det) så hon flydde utomlands. Margaret Tatchers gärning och Hillary Clintons politiska eftermäle överskuggas av historier av hur beräknande och känslokalla de varit (underförstått: ett okvinnligt beteende).

Det gör mig förbannad att tänka på det. Så länge man tillhör normen är det nämligen okej att bli förbannad. Det är de som är förbannade över att de inte blir behandlade som normen, som medborgare, eller som människor som är de vars vrede vi ifrågasätter. Även det är förstås ett sätt att behålla makten, för historien har ju lärt oss att folklig vrede varit fröet till mycket förändring i samhället.

Min mor har blivit bättre att omfamna sin vrede med åren. När hon blir felaktigt behandlad i en butik eller av någon markerar hon allt oftare. Och viktigast av allt: hon lägger inte längre fokus på sin rätt att visa känslor, utan förklarar allt oftare varför hon blir det. Om någon lyssnar beror på vår kollektiva förmåga att se vrede som en legitim ursäkt.


Matbrist hotar Libanon

Explosionen som skakade Beirut i tisdags kväll orsakades troligtvis av att ett stort lager ammoniumnitrat flög i luften.

🤓 Explosionen i Beirut innebar också att vi på Vad Vi Vet fick prova ett nytt sätt att bevaka händelser, där vi uppdaterade ett och samma inlägg på Instagram allteftersom vi fick mer fakta. Det var uppenbart att många uppskattade vårt sätt att avhålla oss från spekulationer, gissningar och åsikter för att istället bara berätta vad vi vet. Det är våra betalande prenumeranter som gör den typen av journalistik möjlig. Därför vill jag tacka er som gör det möjligt och uppmana alla andra andra att  uppgradera till en betald prenumeration!


Faktaförnekaren i Vita Huset

Det är mindre än sex månader kvar på Donald Trumps mandatperiod och det är därför naturligt att berättelser om hans tid som president dyker upp. Samtidigt är hans agerande under pandemin en ständig källa för nya avslöjanden.


Det här kräver också en förklaring


💁🏼‍♂️Det var allt för idag! Tack för att du läst Redaktörens Urval! Bjud in en vän att starta sin egen prenumeration på veckobrevet här!

📲 För dagliga uppdateringar - följ oss på Instagram, Facebook, LinkedIn eller Twitter.