Fram till för femtio år sedan hade Sverige ett parlament som var uppdelat i flera kammare, något som fortfarande är fallet i exempelvis Storbritannien och i de Förenta staterna. Den svenska tvåkammarriksdagen infördes på 1860-talet när man ville modernisera ett system med anor från medeltiden, där riksdagen var uppdelad i fyra stånd - representerade av adel, präster, borgare och bönder.
Krav på ökad demokrati ledde till att det gamla systemet ersattes med en modernare tvåkammarriksdag, där den första kammaren, lite förenklat, representerade ett äldre, aristokratiskt system och den andra ett nyare sätt att representera samhället. Den första kammaren hade så kallad graderad rösträtt, vilket innebar att deras röster vägde tyngre än de i andra kammaren. I praktiken innebar det att det så gott som alltid blev en konservativ majoritet i riksdagen.
Systemet saknade inte kritiker och när allmän rösträtt infördes blev den kritiken allt mer högljudd. Men två världskrig och ideologiska kom emellan och därefter misslyckades man att nå enighet. Lösningen kom när Grundlagsberedningen, en statlig utredningen som tillsattes 1966, presenterade vad ett förslag på vad de porträtterade som ett i huvudsak praktiskt och administrativt problem.
Utredningen syftade till att modernisera hela den svenska grundlagen, helt i linje med tidens anda då vi såg på oss själva som ett av de mest moderna länderna i världen. Mot den bakgrunden framstod tvåkammarsystemet som något ålderdomligt, och dessutom hade både Finland och Danmark redan infört enkammarsystem.
Huvudargumenten var att reformen skulle skapa effektivare beslutsgångar, göra parlamentarismen tydligare och det politiska systemet bättre följa med sin tid och samhällets utveckling. Men dagens riksdag är ingen sammansmältning av de två kamrarna, snarare en utbyggd andra kammare samtidigt som den första kammaren försvann. Det gjorde också att kommunal-, landstings- och riksdagsval kunde samtidigt.
Det nya valsystemet innebar att partierna fick exakt så stor del av mandaten som de fick av rösterna. En fyraprocentsspärr för småpartier föreslogs därför, samt treåriga mandatperioder. Innan hade man haft åtta år för den första kammaren och fyra för andra kammaren.
Förslaget till ny riksdagsordning klubbades igenom 1969 och året efter hölls det första valet till den nya enkammarriksdagen, och dess första sammanträde ägde rum den 11 januari 1971. Det blev första steget i att modernisera Sveriges författning. 1974 antog riksdagen en ny riksdagsordning och regeringsform.
Inledningsvis hade riksdagen 350 ledamöter men eftersom det innebar att omröstningar kunde sluta oavgjort korrigerades det senare till 349 ledamöter. Andra ändringar som gjorts sedan 1971 är att mandatperioderna förlängts till fyra år.
Fotot av Östra riksdagshusets fasad mot Norrbro en vinterdag i februari är taget av Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.