119. En gång hästtjej, alltid hästtjej. Hur kan stallkulturen sätta sådana spår, Moa Matthis?

Vad är det med hästtjejer egentligen? Jag har alltid sett det som en väldig merit att någon har erfarenhet från att tagit hand om en häst, och det är förklaringen till att så många av våra anställda på Vad Vi Vet har hästbakgrund. För mig har det handlat om att de visat att de kan ta hand om något, att de accepterat att de måste åka flera mil till ett stall tidiga lördagsmorgnar och bokstavligt talat göra skituppgifter som att mocka. I stallet har de behövt underordna sig vanor och strukturer men samtidigt övervinna en massa saker för att sitta på hästryggen och vara den som har kontroll.

Att erfarenheten format de som varit i stall som tonåringar har jag märkt i många sammanhang, och flera av dem återvänder som vuxna och börjar rida igen. En som skrivit och funderat på detta är Moa Matthis. Hon är kulturskribent och lektor på Konstfack och var en av författarna till en essäsamling som kom ut kring sekelskiftet, med namnet “Över alla hinder”.

Så vilka hinder krävs det att man överkommer? Och vad gör det med självuppfattningen och formandet av synen på sig själv och andra när man betraktar sig själv genom en stallspegel eller ett hästöga? Det pratade vi om.