När Sovjetunionen föll var det ingen flygplanskrasch, inget överraskande och våldsamt händelseförlopp. Det var en långsam och någotsånär demokratisk politisk process.
Det började 1985 när Michail Gorbatjov tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare och därmed Sovjetunionens ledare. Han fann sig styrandes över en stagnerad ekonomi och en starkt centraliserad politisk struktur. Hans lösning för att få igång landet var tudelad, de politiska programmen perestrojka (omstrukturering och i praktiken decentralisering) och glasnost (öppenhet och yttrandefrihet).
Makten som tidigare varit benhårt centraliserad hos det kommunistiska partiet flyttades ut i unionens medlemsstater. Ekonomin öppnades upp. Medierna gavs friare tyglar. Medborgare tilläts kommentera och kritisera sina ledare.
Fyra år senare, 1989, hade Gorbatjovs reformer sprungit ifrån honom. Den sovjetiske presidenten ville låta reformerna ta tid men hade hetsats på av sin tidigare bundsförvant Boris Jeltsin. Gorbatjov uttryckte det som att ”det gamla systemet kollapsat innan det nya fått tid att börja fungera”.
Med en kollapsad ekonomi, en befolkning nu orädd att göra sig hörd och ett lossat grepp kring unionens medlemsstater började delar av Sovjet falla samman. Först föll Sovjetunionens östeuropeiska allierade kommuniststater och Berlinmuren. Sedan drog sig land efter land ur unionen. På nyårsafton 1991 meddelade Gorbatjov från ett rum långt under Kreml att ingenting fanns kvar.
Sovjetunionen hade fallit. Efter Gorbatjov tog Boris Jeltsin, Ryska Federationens förste demokratiskt valda president över och satt vid makten från den 10 juli 1991 till den 31 december 1999 då han efterträddes av Vladimir Putin. Putin utsågs som tillförordnad president den 31 december 1999 och invaldes officiellt 2000.
Rysslands statsskick
Ryska federationen är idag en federal republik där makten formellt är fördelad mellan landets fyra politiska institutioner som enligt författningen är oberoende av varandra. Presidenten är statschef, premiärministern leder regeringen, Dumans två kamrar (motsvarar Sveriges riksdag) stiftar lagarna och domstolsväsendet kontrollerar att lagarna följer konstitutionen.
I praktiken utgår dock all makt från presidenten som förutom statschef även är högste befälhavare för militärmakten och styr över statens säkerhetstjänst, justitiedepartement och underrättelsetjänster. Presidenten utstakar även politikens grundläggande inriktning och utser sedan premiärministern som ska verkställa politiken. En av federala församlingens kamrar ska visserligen godkänna presidentens val, men gör de inte det så upplöses församlingen och presidentens kandidat väljs ändå.
På tal om val så väljs presidenten vart sjätte år. Tidigare hade Ryssland fyra år långa presidentperioder, men detta ändrades innan valet 2012 då Vladimir Putin installerade sig för sin tredje omgång som landets ledare. Eller fjärde, beroende på hur man ser på saken.
Samma person kan nämligen inte ha presidentposten mer än två mandatperioder i rad. Efter att ha vunnit valen 2000 och 2004 portades Putin enligt konstitutionen från att kandidera till valet 2008. Det löste han ändå genom att se till att bundsförvanten Dimitri Medvedev valdes till president, som i sin tur sedan utsåg Putin till premiärminister. När det var dags för nästa val 2012 blev Putin återigen president – som sagt nu på ett sexårsmandat som innebär att han kan leda landet fram till 2036.
I april 2021 undertecknade Putin en ny lag som tar bort möjligheten att använda en sådan maktrockad för att stanna kvar på presidentposten. Enligt den nya lagen är man numera begränsad till två mandatperioder under hela sin livstid. Samtidigt säkerställer lagen att Putin kan sitta kvar till 2036. En ordentlig motsägelse som man löst väldigt kreativt genom att fastslå att premissen gäller från nu – tidigare tjänade mandatperioder räknas inte.
Stannar Putin kvar vid makten till 2036 så kommer han ha suttit längre än självaste Josef Stalin (som ledde landet mellan 1928 till sin död 1953) och bli den längst sittande ledaren sedan ryska imperiets tider.
