Textilbranschen är den näst största miljöboven i världen, årligen produceras 80 miljarder plagg, för åtta miljarder människor. Eller rättare sagt: det produceras 80 miljarder plagg men alla åtta miljarder konsumerar inte lika mycket. I de Förenta staterna köper konsumenter i medeltal ett nytt plagg var femte dag. I Sverige mäts konsumtionen per vikt, inte antal. Medelsvensken köper 15 kilo kläder per år. Av det slängs åtta kilo, fyra kilo sparas (det är därför garderoben blir allt fullare) och- endast 3 kg går till återvinning. Ett plagg avvänds i medeltal 7 gånger, eftersom många känner sociala press att ständigt uppdatera sin stil. Många kedjor har börjat med ambitiösa program för att återvinna textiler men de är beroende av att vi konsumenter lämnar in oönskade textilier och den vanan är det inte många som har ännu.

Det här slöseriet kräver oerhörda resurser. Bara för att producera ett par jeans går det åt ca 7500 liter vatten, vilket är lika mycket vatten som en person dricker under sju år! Och detta i länder där just vattentillgången kan vara ett problem. Och som inte detta vore nog ökar världens befolkning (vi förväntas vara 9,2 miljarder år 2050) samtidigt som antalet medelklasskonsumenter väntas ha tredubblas redan till år 2030. Det innebär i praktiken fler människor som vill köpa fler kläder att hänga in i garderoben.

Det här innebär en stor klimatutmaning. Textilindustrin står för större koldioxidutsläpp än vad den den internationella flyg- och sjötransporten gör, sammantagen. De Förenta Nationerna beräknar att den växande klädbranschen idag står för mellan mellan fem och åtta procent av de totala koldioxidutsläppen i världen, varav hela 80 procent av klimatpåverkan kommer från själva produktionen av kläder, bara 10 procent från transporterna. Det beror delvis på att fabrikerna ofta använder kol som energikälla och att en så stor del av produktionen består av plast (till exempel polyester).

Fortsätter produktionen som nu kommer ingen av de 47 största modehusen i världen att klara av att halvera sina utsläpp till år 2030, vilket är vad som krävs för att nå klimatmålet för att undvika mer än 1,5 grader uppvärmning av atmosfären. Ett problem är därför att de flesta kedjor inte själv äger sina fabriker, utan köper in plaggen från underleverantörer i länder där arbetskraften är billigare och det finns lägre ambitioner att använda förnybar energi.

Det beräknas att så många som tre femtedelar av alla plagg som produceras till slut hamnar en soptipp. Under 2018 rapporterade H&M om osålda plagg till ett värde 35 miljarder kronor, och andra kedjor har liknande klädberg. Att klädkedjan för första gången på tjugo år rapporterade om sjunkande siffror handlar om förändrade beteenden hos konsumenten, men inte nödvändigtvis att folk köper mer begagnat utan det kan lika gärna bero på att det dykt upp ännu billigare klädkedjor.

Detta gjorde att försäljningen av kläder fördubblades mellan åren 2000-2014, i huvudsak drivet av att priserna sjönk. Vi shoppar mer eftersom plaggen är tillgängliga dygnet runt på webben, för att kläderna blir allt billigare och för att vi utsätts för mer riktad reklam.