Under åren som följde efter att Sovjetunionen avslutat sin ockupation av Afghanistan 1989 uppstod en religiös rörelse i norra Pakistan. De var pashtuner (پښتون), den största folkgruppen i Afghanistan och den näst största i Pakistan och de kallade sig för studenter, eller taliban på pashto (طالبان). Många av dem hade bekämpat de sovjetiska styrkorna och den sovjetstödda regeringen och där fått sin militära utbildning.

I det kaos som följde regeringskollapsen 1992 utbröt ett inbördeskrig mellan många olika grupper. Våren 1994 formerade talibanerna sig som en gerillastyrka och påbörjade väpnade aktioner mot korrumperade lokala myndigheter i Kandahar och grundlade därmed sitt rykte som förkämpar för lag och ordning. Efter flera nederlag fick talibanerna militärt och ekonomiskt stöd från såväl Pakistan som Saudiarabien och med bättre utrustning, mer erfarenhet och tydligt ledarskap inledde man hösten 1996 en offensiv mot huvudstaden Kabul.

Talibanerna var vid den här tiden ganska populära på grund av sin kamp mot korruption, för sitt sätt att bekämpa brottslighet och för att man gjort vägarna säkra att fara på vilket gynnade handeln.

Seger deklarerades den 26:e september och Afghanistan var därmed åter styrt av pashtuner, menade talibanerna. Afghanistan betyder just betyder "pashtunernas land", och landets kungar och presidenter har med mycket få undantag varit pashtuner. Två år senare kontrollerade man nära 90 procent av landet.

Talibanerna lovade återinföra fred och ordning, vilket välkomnades av många, samt att deras stränga tolkning av sharialagarna skulle gälla i landet. Det innebar bland annat att kvinnor påbjöds klä sig i burka, att de inte längre tilläts att studera eller arbeta och inte fick resa utan en manlig släktings sällskap. Tv, musik och icke-muslimska högtider förbjöds samtidigt.