Den Europeiska Unionens jordbrukspolitik – i vardagligt tal "CAP" för "Common agriculture policy" – är en källa till både stolthet och skam i EU-korridorerna. Syftet från första början har hela tiden varit livsmedelssäkerhet, alltså att garantera tillgången på mat till rimliga priser i Europa. Jordbrukspolitiken tillkom 1962, under en tid då man fortfarande mindes matransoneringar och akut matbrist under världskrigen och tiden emellan.
EU pytsar helt enkelt ut bidrag till Europas bönder. Idag används ungefär 70 procent av jordbrukspengarna till direktstöd, ett slags a-kassa. En mindre del går till olika projekt för landsbygdsutveckling, däribland miljösatsningar.
Idag ska EU:s jordbrukspolitik också bidra till en levande landsbygd och ett hållbart användande av naturresurser. Och inte minst bidra till klimatomställningen.
Jordbrukspolitiken är den enda ekonomiska sektorn som helt och hållet styrs av EU. Det är därför missnöjda mjölkbönder i protest häller ut sin mjölk utanför EU-kommissionen i Bryssel i stället för utanför sina nationella regerings- och riksdagsbyggnader i Stockholm, Berlin och Paris, till exempel.
