Den 26:e december 2004 lärde sig många ordet “tsunami”. Det var då som en kraftig jordbävning på 30 kilometers djup utanför den indonesiska ön Sumatra gjorde att en jättevåg svepte över Sydostasien och krävde runt 225 000 människoliv.
En tsunami orsakas för det mesta av en kraftig undervattensjordbävning (cirka 80 procent av alla tsunamier får sin början av jordskalv, resten orsakas av vulkanutbrott, stora ismassor som rasar ner i havet eller undervattensjordskred).
Så här går det till: jordens yta består av kontinentalplattor som rör på sig och skaver mot varandra. När det här sker nere på havsbotten får det vattnet att följa med i rörelsen. Om jordskalvet till exempel sker på 5 000 meters djup och förskjutningen av plattorna är tio meter hög, innebär det att en 5 000 meter hög vattenpelare lyfts tio meter på några sekunder.
Energin från jordbävningen flyttas ut i vattnet och skapar enorma vågor. Vattenmassan sprids åt alla håll från epicentrum av skalvet och kan färdas över hela oceaner i en hastighet på hela 800 km/h. Ju djupare det är, desto fortare färdas vågen och när vattenmassan närmar sig land bromsas den upp och stiger istället.
Ur ett fågelperspektiv eller till och med från en båt syns knappt tsunamin ute till havs, det är först när vattenmassan når land och det blir grundare som den stiger i höjd. Då samlas energin från vattnet på en mindre yta och trycks uppåt. Det kan bäst beskrivas som en vägg av vatten som närmar sig land.
Medan vanliga vågor ligger på ytan och får sin rörlighet av vind och tidvattenvågor, som är kopplade till jordens och månens dragningskraft, får tsunamier i sin tur energi av jordskalv.
